I onsdags togs två kriminalvårdare som gisslan av två dömda mördare på Hällbyanstalten utanför Eskilstuna. Nio timmar senare var gisslandramat över och enligt Kriminalvården mår kriminalvårdarna efter omständigheterna väl.
Om de hade lyckats med sin planerade helikopterrymning hade själva rymningen kunnat ske nästan helt utan konsekvenser.
Det är nämligen inte olagligt att rymma från fängelser. Det kan bara få betydelse för den dömdes möjligheter att bli villkorligt frigiven för det brott som han eller hon redan sitter inne för.
Den ojämna maktbalansen mellan staten och den brottsdömda brukar framföras som ett argument mot att straffbelägga rymningar och rymningsförsök. Men det finns en rimlig anledning till att denna ojämna maktbalans råder. Den dömda har begått en så pass allvarligt brott att denne i samhällets ögon bör förlora sin frihet och spärras in.
Frihetssträvan är vanligtvis ett sundhetstecken som bör bejakas, men inte när det gäller brottsdömda som försöker avvika från sitt straff.
Det är sannolikt att en kriminalisering inte skulle göra någon större skillnad avseende antalet rymningar eller hur fängelsedömda kommer kalkylera risken och nyttan med ett rymningsförsök. Men det handlar inte om det. Straff och påföljder är en central del av rättskipningen och har en stor moralisk betydelse som inte bör underskattas.
Därför upplevs det med rätta som stötande att man kan avvika från sitt straff utan några kännbara konsekvenser. En rimlig förväntning är att brottslingar ska respektera utdömda straff och sona sina brott. Allt annat blir en kränkning av brottsoffret i dubbel bemärkelse. Och riskerar den upprättelse som ett brottsoffer kan förvänta sig.
När enskilda angriper centrala delar av rättskipningen brukar det anses vara särskilt allvarligt, till exempel om någon ljuger i domstol eller om någon hotar om våld i samband med en rättegång.
Utgångspunkten är att ett sådant handlande ska straffas särskilt hårt eftersom det är ett angrepp mot rättsstaten. Samma principiella synsätt bör gälla när någon väljer att avvika från sitt straff. Signalen som skickas ut till interner och samhället i övrigt är att det inte spelar så stor roll om någon rymmer.
Så länge det inte är kriminellt att rymma från Kriminalvården går det att ifrågasätta värdet av ett fängelsestraff. Det är inte att visa hänsyn och respekt till de brottsoffer och anhöriga som förväntar sig att den dömde ska sona sina brott bakom lås och bom.