När SCB släppte sina senaste indikatorer (28/7) om det ekonomiska läget blev siffrorna en chock. Under årets andra kvartal minskade BNP med hela 1,5 procent jämfört med föregående kvartal. Tittar man i stället på samma tid förra året är bilden än värre: 2,4 procent lägre än i fjol. Trots inledningsvis goda siffror under årets andra kvartal (SVT 30/5) skedde ett kraftigt fall i juni på 1,4 procent som drog ned den totala utvecklingen. SR rapporterade kort därefter (1/8) att antalet konkurser är högre än på tio år.
Trots nedgången har regeringen hittills inte agerat med några större finanspolitiska stimulanser eller strukturreformer. Både höst- och vårbudgeten hölls strama för att inte spä på inflationen. Det finns dock åtgärder som regeringen skulle kunna ta till.
Den viktigaste är att sänka arbetsgivaravgiften. Det har länge efterfrågats av landets företagare eftersom kostnaden är ett av de största hindren för att få verksamheten att växa. Avgiften på 31,42 procent är bland de högre i Europa, och en allt större del är en ren skatt. Den allmänna löneavgiften utgör i dag över en tredjedel av den totala arbetsgivaravgiften och kan sänkas utan att några sociala förmåner påverkas. En sänkning skulle inte heller öka inflationen, eftersom den möjliggör för företagen att sänka priserna utan att det påverkar vare sig vinstmarginal eller de anställdas löner.
En annan välbehövlig reform vore att utöka jobbskatteavdraget. Det har bara en liten påverkan på inflationen eftersom arbetstagarna då inte behöver begära lika stora löneökningar för att få ekonomin att gå ihop. Förutom att underlätta för arbetande familjer, skulle ett större jobbskatteavdrag också få fler personer att ta arbete, vilket minskar bördan för statsfinanserna och leder till större välstånd.
Slutligen borde regeringen omgående genomföra Tidöavtalsreformen att skattebefria de 300 000 första kronorna på investeringssparkonton. Det skulle uppmuntra fler att börja spara vilket dels minskar kortsiktig konsumtion – och därmed inflationen – dels skulle stärka deras privatekonomi på längre sikt.
När Tidöavtalets reformer är på plats och kriminal- och migrationspolitiken har stramats upp behövs ett nytt framgångsrikt program till nästa val. En välmående ekonomi, med fler i arbete och som ger fler familjer mer pengar kvar i plånboken, vore en bra start – motsatsen ett stort ideologiskt misslyckande.