Mark- och miljööverdomstolen meddelade den 9 december inget definitivt svar på frågan om avverkning får ske, eller om det ska stoppas på grund av att lavskrikor finns i området. I stället bollas ärendet tillbaka till Skogsstyrelsen, där det hela började.
Frågan om lavskrkan i Hälsingland är inte den enda där skogsavverkning stoppats på tveksamma grunder med hänvisning till att en skyddsvärd art förekommer i närområdet. I det här fallet menade dock domstolen att vissa områden får avverkas, medan andra måste bevaras av hänsyn till lavskrikan. Detta trots att fågeln klassas som livskraftig i den svenska rödlistan.
Mark- och miljööverdomstolen menar att hänsyn också måste tas till lavskrikebeståndet lokalt och regionalt. Därför skickas frågan tillbaka till Skogsstyrelsen, där avverkningarna först stoppades, som nu ska bestämma vilka åtgärder markägarna måste ta till för att motverka skada för lavskrikan.
Att stoppa eller begränsa skogsägares möjligheter att bruka sin egen mark är en inskränkning av äganderätten. När det sker med hänvisning till artskydd är det inte heller säkert att ägaren får någon ersättning för statliga ingreppet. Det handlar trots allt inte om avverkning av skog som vuxit på egen hand, utan om områden som vårdats över lång tid för att så småningom ge avkastning. Nu stoppas den avkastningen av hänsyn till en ohotad fågelart.
Ingen påstår att skogsavverkningar inte påverkar de djur och växter som lever där. Men samtidigt är det på många sätt också skogsägarnas förtjänst att livskraftiga miljöer uppstår. Hela grundhållningen går ut på att människan och naturen har ett samspel. Brukande handlar inte om att människan tar från naturen utan att ge något tillbaka – tvärtom.
Det omsorgsfulla skogsbruket bygger dock på att skogsägaren får avkastning för arbetet. Om det konsekvent stoppas riskerar det att leda till ett förändrat skogsbruk. Av rädsla för att inte kunna avverka kan markägare medvetet göra skogen ogynnsam för värdefulla arter, till exempel genom att avverka långt tidigare. En sådan utveckling gynnar ingen.
För varje avverkningsområde är det lätt för närboende att tänka att det väl inte gör så mycket om just de här träden får vara kvar. Men det är träd som en gång planterades av skogsägaren, eller mer troligt dennes föregångare. Bara genom att sådana investeringar får fortsätta ge avkastning kan vi vara säkra på att det kommer att finnas livskraftig skog där lavskrikan kan bo.