I en intervju för Sveriges Radio blev Tegnells kritik destillerad och sammanhållen. Han har senare försökt tona ned sina uttalanden, dessvärre är de väldigt tydliga.
Vad statsepidemiologen ger uttryck för i intervjun är att den svenska strategin inte bara är fel utan att den har varit det från början samt att detta har inneburit att många människor har dött i onödan. Det var uppfriskande öppenhjärtigt och faktiskt i någon mån förtroendeingivande.
Tidigare har budskapet huvudsakligen varit att den svenska strategin var och är bra även om den uppenbart har misslyckats i den enda del som tydligt har kommunicerats: att skydda de äldre. Detta är något som bland annat statsminister Stefan Löfven (S) och socialminister Lena Hallengren (S) har uttryckt.
En viktig poäng i detta sammanhang när kritik och upprördhet börjar riktas mot Tegnell är att han inte är ansvarig för detta. Det går att ha allehanda synpunkter på hur han har gjort sitt jobb. Men Folkhälsomyndigheten är en rådgivande expertmyndighet vid vilken Tegnell är en anställd tjänsteman. Statsepidemiologens beslutsmandat är lika med noll. Ansvaret för den svenska coronastrategin vilar på regeringens axlar.
Detta är viktigt att ha i åtanke för Tegnells uttalanden aktualiserar en rad följdfrågor. Vilka slutsatser drar regeringen av att landets statsepidemiolog anser att den svenska strategin har varit fel? Man har tidigare lyssnat väldigt mycket på honom, varför inte nu? Socialministern kritiserade i stället Tegnell hårt och förklarade att hon inte tänkte låta sig styras av efterklokhet.
Varför Hallengren anser att insikter vunna efter att krisen kom igång inte är värda att agera utifrån är oklart. Rimligtvis får uttalandet antas vara en ogenomtänkt kommentar hon faktiskt inte står för. Något annat vore häpnadsväckande. Det har länge funnits en misstanke att regeringen har för avsikt att skylla ett misslyckande på FHM och statsepidemiologen. Den ilskna kritiken mot Tegnell pekar på att detta kan stämma.
Tegnells intervju nödvändiggör nämligen att regeringen agerar. Den måste dra offentliga slutsatser och fatta nya beslut – även om de består av att inte ändra något innebär det att det tydligt är regeringens val. Och regeringens ansvar. Främst i det ledet står förstås statsministern. Ska han skyddas står socialministern på tur.
Kan regeringens internpolitik verkligen hindra att man släpper en strategi som så länge uppenbart har misslyckats?