En av 2000-talets mest underskattade film är Skenbart – en film om tåg i regi av Peter Dalle från 2003. Den utspelar sig precis efter andra världskrigets slut under en tågresa till Berlin och är en få svenska exempel på en lyckad svart komedi. Filmen kan varmt rekommenderas då man ömsom skrattar och ömsom gråter. Ibland börjar man till och med gråta av skratt. Intellektuell humor när den är som bäst.
Karaktären Gunnar Wern som spelas av Gustaf Hammarsten, mest känd från Lukas Moodyssons Tillsammansfilmer, vill enbart göra gott och det går ut över en sårad men gladlynt soldat gestaltad av Robert Gustafsson. Gunnar Wern är en person med ett stort hjärta men han förstår inte att hans handlande resulterar i hiskeliga konsekvenser. Han vill som sagt ”bara göra gott” vilket är en replik som i olika versioner återkommer under hela filmen.
Inom politiken finns det många Gunnar Wern och speciellt inom den så kallade ”fredsrörelsen” som varit högljudda kritiker mot ett svenskt Natointräde. De säger sig också vilja göra gott men det blir alltid pannkaka av deras vackra ord. Vi lever idag i det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget och därför behöver Sverige rusta upp sitt försvar. Detta vill inte fredsrörelsen. I stället ska man satsa på dialog och andra diffusa visioner. Det har man sett här i Norrbotten där de arrangerade en fredsövning som svar på när det svenska, norska och finländska flygvapnets gemensamma övning. Frågan som infinner sig är därför följande: Bör man inte göra allt som står i ens makt att hjälpa ett fredligt land som invaderats av en aggressiv granne? Realistiska demokrater borde tycka detta, men redan 2013 sa exempelvis Gudrun Schyman, som ofta verkar ha otur när hon tänker, att Putin inte var problemet. I så fall kan hon väl tala honom tillrätta?
I slutet av Skenbart visar det sig att den godhjärtade Gunnar Wern fått betala ett pris för sitt agerande. Han hamnar som fånge i Östtyskland och tvingas bygga Berlinmuren. Ett slut som har bäring också på vår tid. Historien upprepar sig inte men den rimmar. Slutet på filmen kan tjäna som en metafor för priset vi alla får betala om vi lyssnar på aningslösa fredshetsare och ger Putin vad han vill ha. Vi har helt enkelt inte råd att låta Ukraina förlora och det är därför som behöver goda allierade och ett starkt försvar. Vill man ha fred ska man rusta för krig.