Allmogekulturen är på väg bort. Industrisamhället stöper om allt. Seder, bruk och traditioner ändras. Kanske är det där och då som Artur Hazelius finner sin livsgärning – att rädda föremål och vittnesmål från tidigare generationer.
Saker som kan berätta om varifrån vi kommer, en kunskap som kanske är särskilt viktig när samtiden är under hårt förändringstryck. Och Hazelius går till eftervärlden som grundare av såväl Nordiska museet som Skansen i Stockholm.
Den rörelse som sätts igång under 1800-talets andra hälft för att rädda gamla ting, miljöer och berättelser från tidigare generationer pågår än. På Skansen finns kulturmiljöer från hela landet. Tillsammans formar de berättelsen om det gamla Sverige. Som en hölada från Nederkalix socken i Norrbotten. Och en mäktig holkkvarn som på 1700-talet malde mjöl i Främmestad socken i Västergötland.
De skapar en bild av varifrån vi kommer och inbjuder till en nationell gemenskap, av det bättre slaget. Men de nationella museiinstitutionerna förmår bara att skrapa på ytan till det kulturarv som finns runt om i landet. Det är också lätt att vissa områdens uttryck generaliseras nationellt. Därför behövs lokala minnesbanker.
De kanske viktigaste bärarna av hela Sveriges historiska arv är länsmuseer och bygdegårdar. Dessa institutioner förvaltar den lokala historien, som skiljer sig väsentligt inom landet.
En vandring genom salarna på olika länsmuseer visar i sin enkelhet på olikheterna. I Jönköping hänger sagolika verk av konstnären John Bauer. I Linköping är det idylliska landskap och borgerliga interiörer av Johan Krouthén. I Visby ligger guld- och silverskatter från vikingatiden på hög.
Men ska de lokala historiska minnesbankerna bestå krävs engagemang, i paritet med tidigare generationers. Under coronakrisen har Skansen fått ekonomiskt stöd, från såväl det offentliga som privatpersoner. Länsmuseerna kan vid behov få utökat stöd av regionfullmäktige. Men bygdegårdarna lär ha det kämpigare, både under och efter krisen. Långsiktigt är främst ett minskande ideellt engagemang ett hot.
Särskilt i dag, i en samtid satt under press från samhällsförändringar, behöver vi vårda de lokala historiska rötterna. Det förvaltarskapet går inte att centralisera. Att veta varifrån vi kommer ger stabilitet i mötet med framtiden, något som Hazelius lär ha insett redan den omvälvande sommaren år 1872.