Artiklarna om livet i byarna i södra delarna av Gällivare kommun går på tvärs med sinnebilden av det rofyllda livet på landet. Lugnet har flugit sin kos och ersatts av rädsla, hot och våld. Laglöst land som en anonym invånare kallar det. Det kanske värsta är att det inte finns mycket polisen kan göra.
I grunden ligger en enkel ekvation: antalet poliser i relation till ytan som ska bevakas. Det är således i någon mån en geografisk fråga. Likafullt finns det inget oundvikligt i den uppkomna situationen, där polisens förundersökningsledare Eva Sjöström säger att det känns som om de snart är mer som ett kringresande cirkussällskap. Det är en fråga om politiska prioriteringar.
Vi vet att synliga poliser som finns på plats är av stor vikt för att förebygga okynnesbrottslighet såsom exempelvis fyllekörningar. Benägenheten att leva rövare minskar kraftigt med sannolikheten att åka fast för det. Ändå har vi valt att hellre lägga pengar på nästan vad som helst annat än att ge poliserna drägliga arbets- och anställningsvillkor. Därför har vi i dag färre poliser än vad vi skulle kunna ha haft.
Tidigare kommunalrådet Lars Alriksson (M) har rätt när han säger att polisen måste ha lokal förankring samt även när han påpekar att "varje medborgare har rätt till sin trygghet". Det är en av statens mest grundläggande funktioner men ockå en skyldighet. Alriksson har också rätt i att polisens omorganisation har bidragit till försämringar.
Det kan dock tyckas som om Alriksson liksom nuvarande kommunalråden Jeanette Wäppling (V) och Henrik Ölvebo (MP) har en övertro till vad deras politik kan uppnå. Nog för att sociala insatser kan spela roll för att förebygga brott, och att Alriksson var med och såg till att fler vuxna var bland eleverna på raster är av godo. Men det kommer alltid att finnas personer som inte respekterar vare sig lagar eller sina medmänniskor.
Detsamma kan sägas om Wäpplings stolthet över arbetet för en levande landsbygd. Det är en god politisk ambition men kommer inte att påverka situationer som den nuvarande. Tvärtom riskerar det nu rådande läget att omintetgöra arbetet för att hela kommunen ska vara attraktiv.
Såväl Alriksson som Wäppling ser dock att polisen som är det avgörande momentet. Förhoppningarna på den egna politikens verkningar ska väl mest ses som ett uttryck för det hopplösa i att stå inför ett problem och inte rå över lösningen. Norra Sverige behöver väsentligt fler poliser.