Just nu, torsdag eftermiddag, ser det ut som om Joe Biden har störst chans att ro hem valet. Men det är fortfarande för tidigt att räkna ut Donald Trump. Och det verkar troligt att rösträkningen kommer att följas av minst en domstolsprocess oavsett vem som tar hem den. Det framstår ofta som om blott Trump har svårt att acceptera nederlag. Så är det naturligtvis inte. Den amerikanska vänstern har knappt accepterat Trumps vinst 2016 som legitim än.
Trump gjorde sig i vanlig ordning inga tjänster när han redan på valnatten sade sig ha vunnit och utan några belägg talade om valfusk. Ett djupt oansvarigt agerande som utan anledning ökar misstron till själva det demokratiska systemet. Därmed inte sagt att det inte finns potentiella risker i hur rösterna räknas, särskilt brevrösterna. Men att som Trump gå händelserna i förväg är oacceptabelt.
En intressant aspekt av valet är att allt prat om en blå våg var kraftigt överdrivet. Det talades vitt och brett om att det var minst lika troligt, förmodligen mer, att Biden skulle svepa valet som att Trump skulle kunna klämma ut en elektorsseger ur en minskande väljarminoritet.
Förmodligen har polariseringen i USA underskattats ordentligt, trots årtionden av rapporter om hur den har ökat. Ju mer polariserat ett samhälle desto mindre röstar man för sin kandidat. I stället röstar man mot motståndaren. Det som kallades en folkomröstning om Trump var i själva verket en tävling om att se vem av Trump och Biden som hade lägst antal fiender. Resultatet: hyggligt jämnt skägg.
Opinionsmätningarnas fall är också påtagligt. Den återvalda republikanska senatorn Susan Collins från Maine är ett lysande exempel. Av 14 gjorda undersökningar visade alla att hon skulle förlora. Med 84 procent av rösterna räknade leder hon med över sju procentenheter över motståndaren som har gett upp.
Styrkan i det stöd som visades för den sittande presidenten på valdagen var större än nära nog alla räknat med. Den kraftiga polariseringen kopplat med social utfrysning av Trumpväljare gjorde valet svårt att förutse, men det gör också det amerikanska samhället sämre. Detta är betydligt värre än opinionsinstitutens kris och något som landets ledande politiker – på båda sidor – har spätt på och nu har ett tydligt ansvar att motverka.
Så mycket står väldigt klart, även om det kommer att dröja ett tag till innan vi vet vem som kommer att vara president de kommande fyra åren.