Ingen visste förstås att det skulle ske nu, men räkna med att ingen blev chockad när beskedet kom att Centerns partiledare skulle hålla en hastigt sammankallad pressträff. Att döma av pressträffen är det mer partiets beslut att gå skilda vägar än partiledarens. Inte heller det någon skräll.
Alla som försöker och lyckas bli partiledare lider av en övertygelse att de kan lyckas på posten. Så är det inte. Och det kan vara väldigt svårt att inse att man inte bara inte har lyckats utan att man inte heller kommer att göra det. I Demiroks fall hjälper det ju heller inte att hans föregångare Annie Lööf var på väg att bli en katastrof hon också men räddades på målsnöret när hon plötsligt gick igenom rutan ungefär en vecka före valet 2014 – då hade hon varit partiledare i tre år. Ett år mer än Demirok har varit nu.
Men även om det är svårt att ta att ens tid i rampljuset är över ligger det rimligtvis i ens eget intresse att lämna över en så användbar stafettpinne som möjligt till sin efterträdare. Demirok verkade inte ha något intresse av detta alls.
Han talade länge och väl om hur framgångsrik han har varit. Vilken enorm utveckling Centerpartiet har genomgått under hans ledarskap. Hur partiet åter har knutit an till sina rötter på landsbygden och hur man äntligen har blivit ett riktigt skolparti. Som om inte det var nog har man även hållit populismen stången, kämpat för att vara en kreativ politisk kraft som vill samarbeta med alla andra dito partier och förstås gett tydliga besked om hur man ska få igenom sin politik.
Det var inte utan att man började undra varför det inte har gått bättre för C under de här två åren. Men Demirok levererade ett par förklaringar även på det. Dels hade de tuffa beskeden lett till att det blev tydligt att det fanns olika idéer i C om vilka man bör samarbeta med. Mycket osolidariskt. Dessutom hade det råkat bli ett fokus på Demiroks ledarskap och storsint nog vill han inte stå i vägen för landets viktigaste parti.
Jo tjenare.
Demirok verkar vara beredd att stå i vägen för precis vad som helst. Bara han slipper erkänna att han brustit i sitt uppdrag. Inte nog med att han konsekvent har misslyckats med att leda Centerpartiet under sina två år vid rodret. Han kan inte ens hjälpa partiet framåt när han avgår. Det bästa han har gjort var förmodligen att inte ta några frågor alls efter pressträffen.