Att döma av nyhetsrapporteringen sitter han löst nu, den gode Demirok. Centerpartiets ungdomsförbund, Cuf, har till och med vädrat avgångskravet offentligt. Det hör inte till vanligheterna.
Centerpartiet är åtminstone historiskt ett folkrörelseparti, och därtill ett parti som håller sina interna förehavanden just interna. Det är i regel betydligt färre läckor inifrån C än från något annat parti. Kritik kan man både ha och framföra, men det ska göras internt. Utåt presenterar man en gemensam front. Detta verkar onekligen vara på väg att luckras upp.
Å andra sidan har delar av Cuf gått ut och kritiserat sin ordförande för att avgångskravet inte var internt förankrat. En av dem är Matilda Danielsson, distriktsordförande i Norrbotten. Här förefaller Demirok fortfarande ha stöd.
Det är inte utan att man undrar varför. Det går för allt i världen att hävda att Demirok inte har skapat Centerpartiets dåliga situation. Att det i själva verket är Annie Lööf som är upphovet till alltsammans. Hon omskapade partiet i sin egen avbild och folkrörelsen byttes ut mot personkult. När den stora ledaren sedan försvann fanns liksom ingenting kvar. Det ligger onekligen en hel del i det.
Å andra sidan finns det inget sätt att komma runt att Demirok inte har lyckats med någonting under sina två år som partiledare. Centerpartiet är det minst relevanta partiet i riksdagen och det ser inte ut att ändras. Att han nu offentligt och definitivt har surrat sig vid Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas mast är på sin höjd mer av ett förtydligande än en förändring. Där har den hårda internkritiken mot honom varit något orättvis. Det var ju redan allmänt känt.
Själva agerandet i sig förtjänar dock kritik. Varför ska C binda sig vid ett parti som dels motsätter C:s liberala ambitioner, dels lägger om sin invandringspolitik för att bli så lik Sverigedemokraternas som möjligt? Det är inte en uppenbar utveckling givet Centerns vägran att på något sätt samarbeta med SD. Lägg därtill att partiet fortfarande vägrar att samarbeta med Vänsterpartiet.
Vad sjutton vill Centerpartiet och hur i hela världen har partiet tänkt att uppnå det? Tja, vem vet. Ingen verkar längre särskilt intresserad av det. C har blivit ett slags underhållningsinslag i rikspolitiken mer än ett faktiskt parti. Givetvis bör partiledaren ryka i ett sånt läge. Men eftersom man är fega och saknar alternativ kommer det inte att hända.