Redan innan Annie Lööfs avgång spekulerades det friskt i att C:s nästa partiledare skulle bli en övergångshistoria. En andningspaus medan partiet funderar på vad det faktiskt vill framöver. Efter en förmodat mindre munter prestation även i nästa val skulle partiet då äntligen kunna gå vidare och bli något nytt och kanske då även relevant igen.
Efter att alla tre sanktionerade kandidater hade gjort sig mer eller mindre omöjliga beslutade sig valberedningen till slut för att nominera "Murre", som han kallas. Detta trots att han plötsligt erkänt två misshandelsdomar från studenttiden. Det var inte ett uppenbart val och nu framstår det som alltmer tydligt att Demirok ska vara väldigt glad om han ens blir en övergångsledare.
Inte nog med att han inte talade om sina gamla domar för partiet trots att han enligt kandidatförsäkran är ålagd att göra det. Att förtroendevalda ignorerar kandidatförsäkran är tydligen inget problem i Centerpartiet numera. Han har konsekvent undvikit att svara på frågor kring misshandlarna och tankar kring detta.
Han säger att det var misstag, men domarna ser ut att spegla ett avsiktligt beteende. Universitetet är ingen våldsam miljö, tvärtom. Har han funderat kring varför han reagerat på det här viset? Vilka insikter fick honom att lyckas ändra sig? Lyckades han ändra sig? I Morgonstudion i SVT fick Demirok frågan om han har begått fler misshandlar som han inte har dömts för och trots ett långt svar nekar han faktiskt aldrig till detta.
Men det finns betydligt fler problematiska aspekter av Demirok än så.
Den kyrkliga är kanske inte avgörande för någon men ändå klart intressant. Demirok är muslim och medlem av Svenska kyrkan. Detta finns det uppenbarligen många åsikter om, men han blev medlem på den tiden då kyrka och stat inte var separerade. Numera är dock dopet medlemsgrundande och tanken är alltså att kyrkoherden i Demiroks församling ska kontakta honom i avvaktan på dop. Att han inte är kristen blir särskilt paradoxalt när man betänker att Centerpartiet är det enda borgerliga parti som fortfarande ställer upp i kyrkovalet. Som partiordförande kommer han som kulturell muslim, som han själv beskriver sig, och medlem av Svenska kyrkan att ansvara för framtagandet av partiets kyrkopolitiska program. Om denna mångfacetterade paradox har Barometern-OT:s politiske redaktör Martin Tunström skrivit mer utförligt.
Kyrkligheten är väl inte särskilt viktig för Centerpartiet centralt längre så det är svårt att tro att detta skulle ligga Demirok särskilt tungt i fatet. Det finns dock fortfarande mycket att begrunda vad gäller denna partiledarkandidat. En sådan sak är hans förhållande till Turkiet, där han har sina rötter.
2013 var året då Turkiet uppmärksammades för att ha gått om Kina och tagit förstaplatsen på den prestigefyllda antal fängslade journalister-listan. Det var vid det här laget uppenbart för var och en att Turkiet inte bara hade slagit in på en mycket farlig väg utan vandrat en god bit på den. Demirok var förstås undantagen denna insikt. Han twittrade i stället om hur Erdogan löste faktiska problem och att hans demokratiseringspaket visade att Turkiet var på rätt väg.
Dessvärre går det inte heller att avfärda uttalandena som engångsföreteelser. Inför valet 2018 ställde journalisten Kurdo Baksi jobbiga frågor om C:s riksdagskandidat Mikail Yüksel som likt Demirok också hade kampanjat i Turkiet. Vems intressen förestod Yüksel egentligen – Sveriges eller Erdogans? Baksi hade bland annat hört Yüksel förneka folkmordet på kristna. Då skyndade Demirok till Yüksels försvar och gick till angrepp mot Baksi. Trots Demiroks ansträngningar skyndade sig Centern på goda grunder att plocka bort Yüksel från listorna. Denne grundade senare det islamistiska partiet Nyans.
Till detta ska även läggas en långtgående tendens till identitetspolitiska utfall. Det mest uppmärksammade fallet av detta är från hösten 2021 när han twittrade "Vet ni vad jag riktigt j.vla trött på? Äldre, privilegierade och, dare I say, vita män." Detta ledde till en stor mängd kritik och enligt uppgift även hot mot Demirok, något som givetvis är förkastligt. Våld och hot om våld är aldrig okej som svar på vad någon har sagt. Men Demiroks oförmåga att hantera sina känslor knyter också an till misshandelsdomarna och frågan om hans kapacitet att behärska sig.
Som grädde på moset har Demirok alltjämt svårt att behandla sanningen som en jämlike. I Sveriges radio nyligen uttryckte han sig så här: "När regeringen å ena sidan stoppar all utbyggnad av förnybar energiproduktion och i nästa andetag försöker pracka på oss mer kärnkraft". Att Demirok gillar sol- och vindkraft mer än kärnkraft är förstås helt i sin ordning. Det är en fullt legitim politisk uppfattning. Att rakt upp och ned ljuga om vad ens motståndare gör är inte legitimt alls. Regeringen har inte stoppat någon utbyggnad alls. Är man på det humöret skulle man kunna säga att en sådan dådkraft hade chockat även regeringens mest hängivna supportrar.
Att ljuga så om vad de andra borgerliga partierna faktiskt gör öppnar onekligen också för att även talet om att han hoppas på en ny borgerlig regering framöver är ett spel för gallerierna. Många bedömare tror snarare att Demirok skulle innebära ytterligare ett närmande till Socialdemokraterna. Agerandet talar för detta. Men säg det då. Stå för det. Men det om någonting verkar Demirok oförmögen att göra i sin roll som politiker.
Det här duger inte. Centerpartiet måste kunna hitta någon bättre lämpad för uppdraget än så här. Det är fullt möjligt att Murre är en vansinnigt trevlig människa och en god kamrat, make och far. Utmärkt i så fall. Grattis till alla som känner honom. Men det verkar inte finnas något skäl till att göra honom till partiledare, däremot många emot. Hitta en annan kandidat utanför de tre föreslagna om så krävs. Helena Lindahl eller för den delen unga förmågan Emma Wiesner i Bryssel. Vem som helst. Annars lär detta sluta i katastrof.