Det är väl för allt i världen ingen som skulle få för sig att det är en dans på rosor att vara snöröjare. Men det kan vara värt att påminna sig om vilket oerhört slit det kan vara. Och vilken roll det spelar.
Det finns ju alltid någon som avviker men för de flesta av oss är den skottning vi själva tvingas utföra betydligt mer än tillräckligt. Uppfarter, uteplatser och parkeringsplatser. Ibland finns det ingen hejd. Så var det ju i helgen. Man skottade på morgonen för att kunna komma ut och långt innan man hade slutat att vara nöjd över sin insats var det bara att ge sig på det hela igen. Gratis träning i all ära, och nog för att det kan ha en viss charm att gå och gnälla på snön tillsammans med de grannar som kämpar samtidigt som en själv. Men till slut känns det bara som att nu får det banne mig räcka.
Så känner nog många professionella snöröjare också. För när det snöar som det gjorde nu i helgen finns det ingen rast och vila i sikte. Då är det idel arbete som gäller. Så snart man var färdig med en stadsdel hade de gator man tog först börjat behöva röjas igen. Och därtill kommer förstås gång- och cykelvägar och en prioriteringsordning som inte alltid kan vara helt enkelt att förhålla sig till när snön fullkomligen vräker ned.
Och som om detta inte vore nog är tydligen många människor arga på snöröjarna. Om någon prompt ska säga något till en snöröjare förefaller det vara betydligt mer sannolikt att det vankas en liten utskällning än ett tack. Det är synd och skam.
Visst är det frustrerande när man inte kan röra sig obehindrat precis överallt som man är van. Det är jobbigt att pulsa fram genom snön på väg till jobbet eller till mataffären. Om de ända bara kunde göra sitt jobb. Det är lätt att tänka så ibland, men det finns ingen anledning att ta ut sin frustration över naturens makter på de stackars snöröjarna. De kämpar verkligen hårt.
Det kan bli väldigt långa pass över både dag och natt när det håller på som värst. Och nattarbete är alltid vanligt i de centrala delarna där trafiken är så intensiv på dagarna. När som helst kan man kallas ut. Och de klagar inte, inte mer än vad varje svensk gör. Det vore väldigt märkligt om det inte muttrades en hel del i hytterna till och från. Men de stretar på, dag som natt, för att vi ska ha vägar att köra och gå på. För att samhället ska fortsätta att fungera även på vintern.
Så ser du en snöröjare, tacka för slitet hellre än att skälla. Det är de värda.