Enligt röster i partiet berodde detta på att hon var missnöjd med valberedningens förslag. Stenevi själv menade att berodde det på att ett av hennes barn behövde henne. ”Tycker någon i partiet att det är orimligt så föreslår jag att det lyfts med mig nästa gång, inte med media”, skrev hon i en kommentar på Facebook.
Oavsett vilken av berättelserna som stämmer, är det ett problem. Är det så att Stenevi drog för att hon inte ville synas med Helldén är det hon som är problemet. Är det så att människorna kring henne passade på att sprida lögner om henne när hon behövde åka till sitt barn är partiet problemet.
Partistyrelsen har beslutat att utreda arbetsmiljön kring Stenevi. Något som i strikt mening inte har något att göra med Helldén som aspirerande språkrör. Det ska också ha diskuterats att gå fram med en annan kandidat som kvinnligt språkrör.
Stenevi står trots allt kvar som språkrörskandidat. Att låta en utredning av Stenevis ledarskap hänga ofärdig över henne är väl spelat av partiet. Man har ju skapat goda incitament för henne att falla in i ledet. Till slut hölls också presskonferensen med både Stenevi och Helldén.
Politiker kan inte vara rädda för konflikt. Svensk politik är jämn, och de två blocken har ju i princip lika många med sig som mot sig. Miljöpartiet har ju dessutom alltid sisådär 95-97 procent av väljarna mot sig.
Men det här är något annat. Det vilar något djupt osunt över konflikten i MP. Det är skillnad på pluralistisk debattglädje och regelrätta konflikter. Och tyvärr är det just det senare som präglar den rödgröna sidan. De klarar inte av att hålla sams varken inom eller mellan partierna.
Minns till exempel deras eftervalsanalyser från hösten. Då var MP surt på att Vänsterpartiet och Centerpartiet inte hållit sams och för att Socialdemokraterna fokuserade för mycket på Magdalena Andersson. V höll med MP om att S uppmärksamhet på Andersson var fel men var surt för att MP stulit stödröster från V. V var också surt på C för att ha pratat för mycket om Sverigedemokraterna samt på sin egen dåvarande klimatpolitiska talesperson Jens Holm. Och det är inte en uttömmande liste.
Det enda V och MP var riktigt överens om var att S gjort alldeles för lite för att hålla samman de rödgröna. Det är inte utan att man funderar på om valets stora vinnare inte var Magdalena Andersson (S) som slapp bilda regering av alla dessa olika viljor och sura miner. För vems bästa kämpar de egentligen?