Familjen är en fantastisk konstruktion. Den erbjuder kärlek och stöttning, den skapar trygghet och mod att pröva sina vingar. Föräldrar är både förebilder, förmyndare och förmanare. Familjen är samhällets viktigaste del. Det är där mest kan och behöver göras. Det är därför vi ibland är så snabba att ropa på föräldraansvar när barn och unga gör fel.
Men en familj kan inte åstadkomma vad som helst. Hur gärna den än vill och försöker kommer situationer att uppstå som en familj inte längre klarar av. Det är för dessa situationer vi har skapat de gemensamma institutioner som då är tänkta att ta över. Räddningen när vi själva har använt alla våra livlinor och ändå står kvar med problem vi inte kan lösa.
Ändå är barn- och ungdomspsykiatrin, bup, ett vårdområde som får köerna till resten av vården att se ut som om den vore organiserad av ett privat försäkringsbolag. För den som får hjälp kan den mycket väl vara utmärkt, men den är extremt hårt ransonerad och något som de flesta aldrig får erfara.
Yasmine, den 14-åriga flicka som hittades död på en av Örnnässkolans toaletter i måndags, är en av dessa. Hennes familj tvingas nu gå ut och berätta om vilken underbar människa hon var. Var. Inte är. Hon är ju inte längre i livet. De berättar hur hon var en levnadsglad och sprallig ung tjej som plötsligt förvandlades. Hennes tidigare starka ljus höljdes överraskande i ett mörker. Hon mådde dåligt, började boffa. Hon var inte sig själv längre.
Föräldrarna berättar om hur de stångat sig blodiga mot vårdbyråkratin för att försöka få hjälp. På 1177:s hemsida står det att man ska kontakta bup om man "är mycket orolig för hur barnet mår". Sannolikheten att man får hjälp bara för att man är mycket orolig är dock minimal. Något Yasmines familj fick erfara.
Hade Yasmine kunnat räddas om hon fått stöd av bup? Det kan vi förstås inte veta. Ännu vet vi faktiskt inte med säkerhet hur hon dog. Men vad vi faktiskt vet är att hon mådde fruktansvärt dåligt under en längre tid och nekades hjälp hur mycket familjen än försökte. Vi måste utgå ifrån att det hade hjälpt om hon faktiskt fått hjälp. Bup-tragedin handlar inte om kvalitet utan om kvantitet. Vi erbjuder bara en bråkdel av vad som behövs. Och vi betalar för det i form av lidande och dödsfall som hade kunnat undvikas.
Vi måste kunna göra bättre än så. Om inte för Yasmine så för nästa unga som plötsligt befinner sig i ett okontrollerbart mörker.