Åtminstone tio kandidater aspirerar på posten som språkrör. Alla med sina egna tankar om hur partiet ska utvecklas. Vi har till exempel kommunalrådet i Gällivare Henrik Ölvebo med den för MP ganska unika positiva synen på kärnkraft och gruvor.
Polisen Martin Marmgren vill förutom att strida mot högerpopulism ändra bilden av partiet. ”Det finns en felaktig bild, i vissa fall en ren nidbild, av miljöpartister som verklighetsfrånvända som inte förstår sin omgivning och de problem som människor möter”, förklarar han för SVT.
Stockholms före detta trafikborgarråd Daniel Helldén vill smalna av partiets politik till enbart miljö och klimat. Något som möter motstånd hos bland annat språkröret Märta Stenevi som arbetar i motsatt riktning.
Pär Holmgren kandiderar till språkrör under förutsättning att han får sköta rollen parallellt med uppdraget som EU-parlamentariker. Det torde innebära en övermänsklig belastning att kombinera två så betungande uppgifter. Och även om Holmgren mäktat med hade en fot i Bryssel och en fot i Sverige inneburit så många flygresor fram och tillbaka att det urholkat partiets trovärdighet.
Det är i svensk politik ovanligt att så många är så öppet angelägna om att få bestämma. I många andra partier är de föreslagna ledarna hovsamt avvaktande. Det är givetvis kul att så många miljöpartister tror så mycket på sina förmågor att de vill leda sitt parti. Det finns säkert också kompetenta människor bland de manade. Likväl ger denna entusiasm en viss bismak.
Ur ett frihetligt perspektiv borde politiska uppdrag, till exempel språkrör, vara ungefär som att göra lumpen. Något som görs mer av plikt än av lust. Det kan absolut vara så att man ibland gör denna plikt för att man inser att det blir sämre om någon annan gör det, men det är en insikt som kräver balans.
I MP verkar påfallande många känna sig som den bäst skickade att bestämma. Något som inte minst syns på partiets politik. Det är kompromisslöst och utan avvägningar. Jag har rätt. Punkt.
Det är just detta sug efter makt i kombination med brist på ödmjukhet som skaver. Politiskt ledarskap med respekt inför sin påverkan och som omfamnar tvivel och kritik blir starkare. Det öppnar dörrar för dialog och en politik som inte kör över människor. Oreflekterad övertygelse om ens egen förträfflighet stänger dessa dörrar och isolerar politikerna från de realiteter vanligt folk står inför. Det är inte bra.