Det är en fråga som har debatterats under den gångna veckan, med början i den kristna tidningen Dagen.
Skälet är att Equmeniakyrkan har valt en ny kyrkoledare, Karin Wiborn, som efter valet berättat att hon är aktiv i Vänsterpartiet. Equmeniakyrkan är en sammanslagning av Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och svenska Missionskyrkan och har drygt 50 000 medlemmar.
Det som gör Karin Wiborns partipolitiska engagemang kontroversiellt är vilket parti det rör sig om. Vänsterpartiet har en historia som ytterlighetsparti med rötter i kommunismen. Under många år tog partiet direkta instruktioner från den sovjetiska diktaturen och vägrade senare att tydligt ta ställning mot diktaturerna i öst. Det var först efter Berlinmurens fall som partiet släppte kommunistbeteckningen.
Ur ett kristet perspektiv blir partiets historia än mer komplicerad av att det som ett kommunistiskt parti var ideologiskt starkt ateistiskt. Kristna rörelser och människor har förtryckts i de länder där Vänsterpartiets ideologiska bundsförvanter har styrt.
Under Jonas Sjöstedts (V) tid som partiledare gick det, åtminstone om man var godtrogen, att hoppas på att Vänsterpartiet genomgick någon form av normaliseringsprocess.
Men under de senaste åren har det hänt saker som fått Vänsterpartiets historia att flyta upp till ytan. Det första var Rysslands angrepp på Ukraina. Vladimir Putins världsbild där hotet mot freden i Europa kommer från USA:s närvaro ligger i linje med den som präglat Vänsterpartiets utrikespolitik där man krävt att Nato ska dras tillbaka och Sverige ska nedrusta. Vänsterpartiet var också inledningsvis reflexmässigt emot att Sverige skulle stötta det ukrainska försvaret med pansarvärnsvapen. I EU arbetar många av de partier som Vänsterpartiet samarbetar med för ett minskat stöd till Ukraina.
Därtill kommer den antisemitism som kommit till uttryck inom Vänsterpartiet efter Hamas överfall på Israel i oktober förra året. Vänsterpartiet hade ekonomiskt stöttat en av organisationerna som var med och genomförde pogromen. Överfallet firades eller kommenterades positivt av vänsterpartistiska företrädare i Malmö och Göteborg. I Malmö har partiets vice ordförande flera gånger påkommits med att dela antisemitiska budskap, utan att partiledningen har tagit avstånd.
Ett samfund är ingen politisk åsiktsgemenskap men det finns vissa åsikter är svårare än andra att blunda för.