Nyheterna om dådet i Örebro slog ned som en bomb i nyhetsflödet. Nog har vi vant oss vid nyheter om såväl skjutningar som bombdåd, men detta var fortfarande något som många kände inte händer i Sverige. Men tisdagens skolskjutning är den värsta masskjutningen i modern, svensk historia.
Gärningsmannen lyckades döda minst tio personer i sin attack mot vuxenutbildningen på Campus Risbergska skolan. Uppgifterna om antalet döda och skadade var sparsmakade under tisdagen, till stor del beroende på att de är så många och att skadeläget snabbt kan förändras. Utöver de tio offer som hittills har dött dog även gärningsmannen.
Först och främst tänker vi givetvis på offren, både de döda och de skadade, och deras många anhöriga. Vi tänker på alla dem som tvingades att uppleva denna hemska händelse och som kommer att bära med den under resten av sina liv. Skolan förvandlades i ett nafs från att vara en plats för lärande och personlig utveckling till att utgöra scenen för ett dödligt skådespel där de själva tvingades att delta.
I första hand tänker vi på dem. Men vi kan samtidigt inte heller låta bli att tänka på gärningsmannen. Personen som har orsakat allt detta lidande. Det är inget konstigt, inget att skämmas för. Det är mänskligt. Vi vill försöka förstå.
Vi vet väldigt lite om mannen som utförde dådet. Han ska vara i 35-årsåldern, vara utan inkomst och eventuellt ha begått dådet med ett jaktvapen han hade licens för. Det senare gör honom om inte unik så i vart fall väldigt ovanlig. Det är extremt sällsynt att legala vapen används vid någon form av brottslighet, än mindre den här sortens våldsbrott.
Också mannens motiv är höjt i dunkel. Han förefaller ha agerat ensam, är tidigare ostraffad och saknar kända kopplingar till organiserad brottslighet. Inget av detta är fascinerande i sig. Gärningsmän vid skolskjutningar tenderar att vara ensamvargar, ofta elever eller tidigare elever vid skolan de attackerar. De känner sig förfördelade och lider ofta av någon form av social isolering.
De fascineras ofta av våld och våldsdåd. Även om de är ensamagerande existerar de i ett sammanhang, både fysiskt och digitalt. De tar ofta del av chattforum på nätet där våldsdåd och deras gärningsmän hyllas. Dådet blir ett sista heroiskt dåd, ett sätt att göra ett avtryck och lämna efter ett arv. Äntligen ska de lägga märke till mig, ta mig på allvar och minnas mig.
Det är inte sällsynt att de meddelar sina avsikter i förväg på olika forum och sociala medier. Att de hämtar inspiration från andra som har begått liknande dåd märks tydligt i de manifest de ofta lämnar efter sig. Gärningsmännen bakom Columbine-massakern 1999 lämnade efter sig dagböcker, videor och onlineinlägg. Anders Behring Breivik lämnade efter sig ett utförligt manifest på 1 500 sidor.
Manifesten är en viktig del av dådet för många av gärningsmännen. De upplever att deras idéer om världen är väldigt viktiga och att de inte blir lyssnade på eller tagna på allvar. Manifestet, deras idéer och inte minst deras namn är det viktigaste. Viktigare än våldet. Det är äran och erkännandet som ofta står i centrum.
Det kanske viktigaste vi kan göra är därför inte att öva inrymningar och utrymningar, även om detta förstås är nog så viktigt, utan att lägga band på oss själva. Om vi kan enas om att inte ge dessa gärningsmän den uppmärksamhet de så innerligt traktar efter kan vi göra det mindre attraktivt att begå den här sortens vansinneshandlingar.
Det finns förstås annat som spelar in. Förmodligen är det ingen slump att detta inträffar efter att vi har levt flera år med en allvarligt förhöjd våldsnivå i samhället. Även om handlingen inte i sig är direkt kopplad till terrorism eller gängkriminalitet utförs den i en kontext, i ett samhälle där våld har blivit en alltmer frekvent och accepterad lösning på diverse problem. Gränserna för när dödligt våld är rimligt att tillgripa har förskjutits och beviset för set ser vi varje dag i nyhetsflödet. Numera behöver du inte ens själv ha gjort något för att bli avrättad, det räcker med att vara släkt med fel person.
Det finns inget alexanderhugg som ensamt kan lösa upp denna gordiska våldsknut. Därför är det extra viktigt att vi nystar i alla ändar vi kan. En sådan som har potential att göra skillnad är att neka gärningsmännen den uppmärksamhet och det martyrskap de så innerligt vill få. Det bästa vore om vi helt enkelt inte talade om gärningsmannen mer än nödvändigt. Han förtjänar glömska. Låt oss hellre minnas offren.