Det hör till ovanligheten att ett styrande parti gÄr framÄt i nÀstkommande val. Trots det gick det svenska Socialdemokraterna framÄt, och sÄ Àven det finska. Succéerna har ofta tillskrivits partiledarens popularitet, snarare Àn partiets.
Valet i Finland kom i mÄngt och mycket att handla om ekonomi. Landets ökande skuld oroade mÄnga vÀljare i takt med att det ekonomiska lÀget försÀmrades och inflationen rusat ivÀg, och Marins rödgröna koalition uppfattades som kostnadsdrivande. Marin svarade med att vilja höja skatterna ytterligare för att kompensera regeringens iver att spendera. Marin lade dÀrtill mycket krut pÄ att varna för SannfinlÀndarnas pÄstÄdda rasism. Hon tvingades ocksÄ redan före valet be om ursÀkt till segraren Petteri Orpo för uttalandet om en blÄsvart regering mellan Samlingspartiet och SannfinnlÀndarna.
Problemet för Marin Àr att denna strategi inte verkar ha fungerat. Den har visserligen gjort henne populÀr bland sina egna, precis som Magdalena Andersson Ätnjuter ett stort personligt förtroende, men det har inte övertygat vÀljarna att hon Àr bÀst lÀmpad att leda landet. Till saken hör att hon uppmanat till taktikröstning pÄ S bland sina koalitionspartiers vÀljare, varför det i viss mÄn Àr oklart hur stor framgÄng hon faktiskt haft och hur mycket som Àr taktik. I Finland fÄr det största partiet nÀmligen alltid första chans att bilda regering. Men Finland har ingen tradition av att taktikrösta, och pÄ goda skÀl upprördes de andra rödgröna partierna. Om de rödgöna hade vunnit valet Àr det möjligt att Marin ÀndÄ gjort sig omöjlig som koalitionsledare.
Marins regeringsrecept var ocksÄ pÄ mÄnga sÀtt snarlikt med Januariöverenskommelsen. BÄde gÀllande koalitionspartners och politik. Och Àven om svÄrigheterna att komma överens. NÀr den rödgröna regeringen tilltrÀdde var det inte Sanna Marin som vann valet, utan hennes företrÀdare Antti Rinne. Rinne blev tvungen att avgÄ pÄ grund av osÀmja med Centerpartiet, varefter Marin tog över ordförandeposten för det socialdemokratiska partiet. Det Àr inte förvÄnande att det rödgröna laget, med lika spretiga visioner som deras svenska motsvarigheter, skulle bli en kostnadsdrivande regering. Man tvingades ta stora lÄn för att kunna göra samtliga parter nöjda.
Sanna Marins förlust bör oroa Àven svenska socialdemokrater som lutar sig mot Magdalena Anderssons popularitet. Det rÀcker inte att ha utstrÄlning. Man mÄste övertyga vÀljarna om sin politik och sÀrskilt ha ett trovÀrdigt regeringsalternativ för att genomföra den. DÀr brister det fortfarande och pÄ den senare punkten mycket mer dramatiskt Àn det gjorde i Finland.