I förmiddags meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) att även om utredningen om friare hyressättning i nyproduktion är på remiss så ska man inleda samtal med bland annat Hyresgästföreningen. Det var tänkt att se ut att vara i närheten av Vänsterpartiets krav. Därmed skulle regeringen ha gjort allt den kunnat och V framstå som oresonliga.
Vad V egentligen krävde var förstås att förslaget skrotas och att om regeringen ändå känner att den måste ändra reglerna så ska detta ske i nya förhandlingar med Hyresgästföreningen. Vad regeringen erbjuder är alltså i närheten, den vill bara försöka dra ut på processen. Ju närmare valet vi kommer desto mer ointressant blir det för alla att försöka fälla regeringen.
V hade kunnat acceptera regeringens agerande som en symbolisk seger, släppa frågan och gå vidare. Det hade varit i linje med partiets tidigare agerande. Så blev det inte. Dadgostar meddelade inte långt efteråt att V:s krav inte tillgodosetts och att partiet nu saknar förtroende för regeringen. Hon klargjorde också att partiet vill fälla regeringen eftersom den saknar stöd i riksdagen. Sverigedemokraterna gjorde därför slag i saken och lämnade in ett yrkande om misstroende mot statsministern till talmannen. Så vad händer nu?
Talmannen har beslutat att omröstningen ska hållas på måndag, 17 juni. V står givetvis bakom misstroendeförklaringen. KD var snabbt ute och förklarade att även de stödjer den. Och tio i två meddelade Ulf Kristersson på Facebook att även Moderaterna kommer att rösta mot regeringen. Det var nog inte ett självklart beslut.
Moderaterna anser att reformen är ett steg i rätt riktning och det är milt uttryckt tveksamt om den kommer att genomföras om regeringen ombildas. Sannolikheten att det går att få till ett maktskifte är nära nog noll. På så vis finns inte mycket att vinna på att fälla regeringen. Principiellt är det dock viktigt att påminna Stefan Löfven och Socialdemokraterna om att regeringen är underställd riksdagen. Det glömmer de ofta och regeringens företrädare har ofta uttalat sig felaktigt och nedlåtande om riksdagen. Genom att rösta för slipper Kristersson även vara oppositionsledaren som räddar en regering han verkligen ogillar.
Riksdagen har hittills aldrig fällt en regering. De har avgått när faktumet ligger på bordet. Räkna därför med att Stefan Löfven avgår eller utlyser nyval innan omröstningen hålls i riksdagen.
Ett nyval så här tätt inpå nästa ordinarie val skulle se oseriöst ut och är det mindre troliga alternativet. Inte minst då Miljöpartiet balanserar på spärren.
Om Löfven avgår kommer han med till stor sannolikhet att efterträdas av sig själv. Då kommer nya förhandlingar att behöva genomföras och V kommer inte att acceptera marknadshyrorna som då måste skrotas. Annie Lööf (C) kan därför förekomma situationen genom att dra tillbaka kravet på att reformen ska genomföras. Då får hon spela rollen som den stora försonaren som hellre avviker från sin egen politik än låter SD och V få ökat inflytande. Det är Lööfs paradgren och läget är ypperligt eftersom SD och V har gjort gemensam sak i den här frågan.
Alternativet vore att låta regeringen falla och tvingas omförhandla. Enda chansen att förbättra sin position då vore att också förhandla om politiken med oppositionen. Det går på tvären med allt vad C har kommunicerat de senaste åren. Den breda mitten som Lööf talar om finns helt enkelt inte.
Det mest sannolika är således att Centern backar. Om så inte sker lär Löfven avgå för att senare bilda en ny regering. Mindre troligt är ett nyval, det ser oansvarigt ut med så kort tid kvar till nästa val och dessutom balanserar MP på spärren. Minst troligt av allt är att det till slut blir en omröstning där riksdagen förklarar sig sakna förtroende för statsministern och regeringen.
Däri ligger Ulf Kristerssons (M) dilemma. Det finns inget att vinna på att stödja misstroendeförklaringen. Inget annat än att slippa vara oppositionsledaren som räddar regeringen han egentligen vill få bort. Det är inte en position att avundas.