Trots att nolltoleransens Sverige ligger i det europeiska toppskiktet i fråga om narkotikarelaterad dödlighet kämpar det politiska etablissemanget oförtrutet på med moralistiska och uppfostrande argument. Makthavarna tycks fortfarande inbilla sig att det narkotikafria samhället är möjligt. Det är det inte. Det är därför hög tid att utreda hur vi kan inta en mer klarsynt och förnuftig hållning kring detta samhällsfenomen.
I 21 amerikanska delstater och Kanada är cannabis tillåtet för rekreationsbruk. Ytterligare ett antal delstater har avkriminaliserat konsumtionen. Det har även en rad europeiska länder gjort. Portugal har så tidigt som 2001 avkriminaliserat bruket av samtliga droger, vilket lett till en dramatisk minskning av narkotikarelaterade dödsfall. I helgen kunde vi läsa att även Skottlands regering föreslår en avkriminalisering. Ansatsen är alltså att minska drogernas negativa konsekvenser för individ och samhälle. Det är en rimligare hållning än att försöka eliminera varje förekomst av narkotika, vilket är hopplöst, och bestraffa alla som brukar eller missbrukar, vilket är oskäligt.
Det är naturligtvis viktigt att ta farhågor kring en avkriminalisering eller legalisering på allvar. Inte minst handlar det om risken att en eventuellt ökad tillgänglighet leder till ett ökat missbruk, eller att unga kan fara illa i högre grad. En ytterligare relevant aspekt att se över är hur gängens finansiering och inflytande skulle kunna påverkas.
Sverige blir alltmer ensamt i sin verklighetsfrånvända vision om ett samhälle fritt från narkotika. Omvärlden debatterar, väger för- och nackdelar mot varandra och landar i många fall också i en mer vårdande och skademinimerande hållning. Många länder tycks även ha närmat sig den föga uppseendeväckande liberala hållningen att vuxna människor själva kan avgöra vad de vill stoppa i sin kropp.
Men inte Sverige. Våra lagstiftare tar inte i frågan och vill inte ens utreda om repressiv nolltolerans fortsatt bör vara vägen framåt. Det tycks inte spela någon roll att nuvarande politik lett oss till det europeiska toppskiktet gällande narkotikarelaterade dödsfall sett till folkmängd. Inte heller att de alltmer inflytelserika kriminella gängen tjänar miljarder på den stora efterfrågan. Inte att Folkhälsomyndigheten förespråkar en utredning, eller att stora delar av vår omvärld numera resonerar annorlunda. Hur mycket mer ska krävas egentligen?