Ett litet steg framåt är att kunna utkräva ansvar – föräldrars ansvar för sina barns agerande. Därför är förslaget att kunna säga upp familjens hyreskontrakt om barnen begär brott ett logiskt steg för regeringen.
Det var den tidigare S-regeringen som i juli 2022 initierade kommittédirektivet om att kunna vräka hyresgäster som begått brott. Syftet är att säkerställa ändamålsenliga och proportionerliga möjligheter till uppsägning som tar hänsyn till övriga boendes intresse av en trygg och säker boendemiljö.
Över 46 procent av befolkningen oroar sig nämligen i stor utsträckning över brottsligheten i samhället, en siffra att jämföra med 28 procent år 2014 (Nationella trygghetsundersökningen BRÅ). Lägg till att 27 procent av de boende inte törs röra sig i sitt bostadsområde på kvällstid och att i utsatta områden stiger den siffran till 50 procent av de boende, då är det en sorglig bild som målas upp. Alla borde kunna känna sig trygga i sitt eget bostadsområde.
Enligt de ursprungliga direktiven skulle hyresgästen inte ha ett lika långtgående tillsynsansvar för sina barn som för andra som bor i lägenheten, till exempel inneboende. Men när nu uppsägning av hyresavtal ändå ska ses över, lägger regeringen till att hyresgästens tillsynsansvar ska innefatta när brott har begåtts av ett barn i familjen.
Det handlar om att föräldrar ska ta ansvar för sina barns handlingar vilket redan är en grundregel i andra sammanhang. Hyresgästföreningen varnar för att det är en kollektiv bestraffning som kan drabba andra skötsamma medlemmar i familjen (DN 2/3). Det är förvisso sant att oskyldiga medlemmar i familjen också drabbas, men det är även mycket enkelt att förhindra detta. Ansvaret ligger på föräldrarna, vill vårdnadshavarna inte att hela familjen ska lida för de brott en av familjemedlemmarna begår, får de med andra ord sätta ned foten och kräva att det upphör.
Det är därtill ett viktigt symbolvärde att samhället utkräver ansvar från familjen när rapporter om parallellsamhällen blir allt vanligare. Bristande integration kan i många fall vara en aktiv integration i ett parallellt samhälle där svenska lagar i praktiken inte råder, varnar socionomen Jeremiah Karlsson (Expressen 26/4 2022). Journalisten Per Brinkemo var tidigt ute med att beskriva hur ett klansamhälle fungerar och hur det bör bemötas av samhället. Han påpekade redan 2014 att klansamhällen inte dömer individer utan de dömer kollektivt (DS 17/10 2014).
Grundfrågan förblir vad samhället kan och ska acceptera. I de utsatta områdena mer än i andra blir det extra viktigt att inte tolerera bråk, stök och brott. Det är på så vis, och med familjernas hjälp, som den onda cirkeln kan brytas. Att utkräva familjens ansvar för sina barns handlingar är ett nödvändigt steg mot ett tryggare samhälle. Vill inte familjen ta det ansvaret får den ta ansvar för konsekvenserna.