För att bekämpa inflationen höjer Riksbanken styrräntan. Eftersom den bestämmer till vilken ränta bankerna och i sin tur privatpersoner och företag får låna, fungerar det ofta att höja räntan för att dämpa inflationen.
I normalfallet drivs inflationen av att ekonomin går bra, pengarna rullar, lönerna ökar, människor konsumerar. När ekonomin sväller alltför mycket alltför fort tappar pengarna sitt värde. Det är det som benämns inflation. Att då höja räntan för att minska människors, om inte lyxkonsumtion, så inte helt nödvändiga, konsumtion ger välbehövlig avkylning.
Idag drivs inflationen av prisökning på främst vad människor inte kan välja bort, el, mat och bränsle. Ekonomin i övrigt är inte så överhettad att den kräver ytterligare nedkylning än den som redan skett. Redan när Riksbanken höjde styrräntan precis efter valet i fjol hade ekonomin börjat vända neråt. En höjning som ironiskt nog drev på inflationen ännu mer. Nu är läget ännu kallare. I princip all nyproduktion av bostäder har lagts på is. Vi har inte sett en sådan här inbromsning sedan 90-talet. Hushållen kämpar redan med sin ekonomi och regeringen måste införa stöd för de höga elpriserna. Och då väljer Riksbanken att kapa hushållens marginaler ännu mer genom att höja räntan.
Att höja styrräntan tillför inget gott. I stället skapar det större problem än de Riksbanken vill lösa, och riskerar knäcka både företag och hushåll. Dessutom drivs inflationen till stor del av internationella faktorer som den svenska Riksbanken inte rår på med en räntehöjning. Fokus borde vara att lindra konsekvenserna av krisen, inte förvärra dem.
Inflationen och inflationsmålet är väldigt trubbiga verktyg för att mäta farten i ekonomin. Inflationen jämförs enbart med samma månad året innan. Det här innebär att med en lite bättre energisituation i höst riskerar vi att få deflation jämfört med förra höstens höga siffror. Ska Riksbanken då sänka styrräntan trots att det finansiella läget är bättre för hushållen? I så fall gör den återigen fel.
Likadant är det med inflationsmålet om två procent. Det är Riksbanken själv som hittat på att det ska vara exakt två procent, och nu behandlar det som något hugget i sten. Ekonomin i stort borde vara viktigare än ett stenhårt inflationsmål.
Riksbanken borde titta på fler parametrar än bara sitt inflationsmål och sluta se höjd styrränta som det enda verktyget för att bekämpa inflationen. Den borde öppna fönstret och titta på hur samhället ser ut, samt sätta sig in i de siffror den beslutar utifrån. Den borde också sluta se räntehöjning som enda sättet att bekämpa inflation. Så här tondöv får en Riksbank inte vara.