Man vill bland annat förlänga förvaringens maxtid från nuvarande 12 månader till 18, vilket är den maximala förvaringstiden som medges i EU-rätten. Förvaren ska ges större möjlighet att visitera de förvarstagna, genomföra husrannsakan i deras boende samt anställa väktare vid transporter. Man vill även se över möjligheten till elektronisk övervakning, främst genom fotbojor.
Sveriges radio rapporterade nyligen från flera källor inom Polisen att fotbojor i praktiken sällan fungerar. Tekniska problem har varit ett återkommande tema, med fellarm, uteblivna larm och glapp i fotbojans uppkoppling (27/7). I SR:s reportage berättade man om utsatta kvinnor vars förövare dömts till att bära fotboja, och som sedan fått återkommande falsklarm.
Det är därför möjligen något godtroget att tro att detta kommer ha en särskild effekt på de som ska utvisas och bedöms benägna att hålla sig undan. De har ju i många fall ännu större incitament att försöka störa utrustningen och att gömma sig än brottsdömda.
När migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) och Ludvig Aspling, SD:s migrationspolitiska talesperson presenterade förslaget, framhävde man den elektroniska övervakningens potential som avlastning för Kriminalvården. I nuläget finns det bara runt 600 förvarsplatser i landet, samtidigt som det i nuläget finns ungefär 10 000 efterlysta individer. Det är ett av många eftersatta områden som regeringen ärvt av regeringarna Löfven och Andersson.
Man har därför tvingats att använda häkten och anstalter för att förvara personer i väntan på utvisning, vilket är en ohållbar lösning särskilt eftersom Kriminalvården lider av platsbrist. Problemet kommer dessutom med all sannolikhet att förvärras i takt med att regeringens offensiv i både kriminal- och migrationspolitiken bär frukt. Att fotbojan används som en övergångslösning fram tills att fler förvarsplatser har byggts är därför förståeligt, även om det kan antas bli rätt så verkningslöst.
Utöver fotbojorna är dock regeringens förslag välkomna. Om än otillräckliga. För att på riktigt få igång en återvandring behöver regeringen komma överens med de länder som idag vägrar att ta emot sina medborgare, vilket man också arbetar med men hittills utan resultat. Och i andra hand att öka incitamenten att självmant röra sig hemåt, till exempel genom att höja och bredda återvandringsbidragen.