Misstroendeomröstningen har återigen aktualiserat frågan om de politiska vildarna. Det finns goda skäl att ändra förutsättningarna för detta fenomen, även om det tål att diskuteras hur detta bör göras.
Det svenska politiska systemet är hårt centrerat kring partierna. Visserligen är det fullt möjligt att på valsedeln göra ett personkryss i hopp om att flytta upp ens föredragna kandidat på listan. Men personvalsinslaget är kraftigt begränsat. Det är svårt att nå upp till gränsen på fem procent av partiets väljare i den aktuella valkretsen – vilket är vad som krävs i riksdagsvalet. I kommun- och regionvalen gäller 50 respektive 100 röster.
Faktum är att väljarna främst har att ta ställning till vilket parti de vill rösta på. Partierna väljer dessutom vilka kandidater som är tillgängliga att välja mellan och vilken ordning dessa står i. Även den mest begåvade och populäre politiker kommer inte att kunna ta sig fram utanför partierna.
När så exempelvis en riksdagsledamot inte längre vill eller, kanske mer frekvent, får vara med i partiet längre har också grunden för deras mandat försvunnit. Trots det i praktiken minimala inslaget av personval anses dock mandaten personliga. Partierna kan inte hindra någon från att sitta kvar trots att väljarna huvudsakligen har valt partiet och inte ledamöterna.
Ett sätt att ändra på detta märkliga tillstånd är förstås att öka particentreringen ytterligare. Att ändra reglerna så att den som lämnar sitt parti också därmed lämnar sin plats i den valda församlingen. Det vore en mer stringent reglering som harmoniserar med hur vårt politiska system faktiskt ser ut.
En annan lösning vore förstås att tvärtom minska partiernas inflytande. Öka personvalets betydelse. Exempelvis det tydligt anglosaxiska systemet med majoritetsval i enmanskretsar har klara fördelar. Det stärker kopplingen mellan ledamöterna och deras valkretsar, det vill säga deras väljare. Möjligheterna för politiskt ansvarsutkrävande ökar exponentiellt. Möjligheten att rösta bort dåliga politiker och blir väsentligt högre. Om personen blir mer avgörande än partitillhörigheten är det också okontroversiellt att personen sitter kvar på sitt mandat även om vederbörande inte längre inordnar sig under en viss riksorganisation.
Båda alternativen framstår som väsentligt bättre än status quo som bara straffar väljarna som inte får vad de röstat på.