Ingen borde vara förvånad över att tillströmningen av studenter uteblir. Landets lärarutbildningar håller för det första sällan måttet. I UKÄ:s rapport framkommer det till exempel att det varit svårt att rekrytera erfarna lärare som ska undervisa de blivande lärarna. Den lärarledda undervisningstiden blir därför ofta otillräcklig och utbildningens innehåll riskerar att styras mer av vad de tillgängliga högskolelärarna råkar vara intresserade av, än av vad som behöver ingå. Antagningskraven fortsätter också vara mycket, låga vilket erfarenheten säger leder till att de bättre och mer motiverade studenterna håller sig undan.
Men sedan handlar det förstås också om incitament för att överhuvudtaget söka sig till lärarbanan. Till skillnad från exempelvis läkarutbildningen innebär ju inte lärarutbildningen tillgång till en exklusiv arbetsmarknad. Runt en tredjedel av dem som arbetar i kommunala skolor saknar behörighet. I de fristående skolorna är andelen obehöriga ännu högre. Den som lagt ned tid på en lärarutbildning måste alltså konkurrera med dem som inte gjort det.
Lönesättningen för lärare är individuell, vilket gör att det inte är någon självklarhet att det är den utbildade läraren som får den bästa lönen. Över ett arbetsliv är löneutvecklingen sedan svag jämfört med andra akademiska yrken. Möjligheterna till avancemang är visserligen något bättre tack vare förstelärartjänsterna, men fortfarande oklara då dessa tjänster tillsätts efter olika premisser av olika arbetsgivare. Att gå vidare och bli chef inom skola är inte förbehållet dem med lärarbakgrund, utan där måste man återigen konkurrera med dem som kommer utifrån.
Begränsningarna vad gäller lön och karriärvägar borde i sig kunna förklara varför studenterna ratar lärarutbildningar. Men det finns fler omständigheter som säkerligen spelar in. Lärare sjukskrivs oftare än andra yrkesgrupper för stress. Tiden för egen planering har stegvis minskat medan kraven på dokumentation har ökat. I praktiken innebär det att många lärare jobbar gratis utanför arbetstid med att förbereda lektioner eller rätta prov.
Utöver detta kommer förstås hela paketet med ordningsproblem, arga föräldrar, kundmodell, betygsinflation, kraven på anpassningar och så vidare. Läraren kommer återkommande att befinna sig i kläm.
Sammanfattningsvis kan ingen vara förvånad över att några riktade satsningar på fler platser och på ökad marknadsföring inte räcker till för att locka studenter till lärarutbildningarna. Tvärtemot vad visan säger så går allt inte att sälja med mördande reklam.