Redan i torsdags blev Sverige till slut medlem av försvarsalliansen Nato. Och i går var det dags för den ståtliga ceremonin där vår blågula flagga hissades utanför högkvarteret i Bryssel. Flaggstången har stått och väntat ett bra tag nu, i sig en stark symbol för hur processen har artat sig.
Vad man än anser om saken är det en stor dag för Sverige. Säkerhetspolitiskt har vi kommit hem nu. Vi har anslutit oss till den främsta fredsbevarande organisationen i modern tid. Solidariteten som ett Nato-medlemskap bygger på betyder någonting. En för alla och alla för en.
Nu bygger vi på allvar vår säkerhet tillsammans med de länder vi delar värderingar med. Att Sverige hör hemma i Nato-blocket har aldrig varit någon större hemlighet. Inte ens under kalla kriget. Att Sverige i praktiken hade valt sida var lika känt i Washington som i Moskva. Möjligen var det som minst känt i Sverige. Medlemskapet innebär inte minst en uppgörelse med fantasibeskrivningen av vår närhistoria.
Den svenska neutraliteten började som en pragmatisk lösning för att hålla Sverige utanför andra världskriget. Efteråt utvecklades den till en ideologisk hållning som med tiden perverterades och slutade som en dogmatisk hållning utan förankring i verkligheten. Vi ska vara alliansfria eftersom vi har varit alliansfria, trots att vi hela tiden har valt sida. Att vi nu lämnar detta bakom oss är något alla bör glädjas åt.
Stödet för vårt medlemskap är kompakt. Både i politiken och i befolkningen. Det är gott att statsminister Ulf Kristersson (M) vinnlade sig om att se till att alla riksdagens partiledare som ville kunde delta vid ceremonin i Bryssel i går. Och att så många valde att närvara. Utöver statsministern var partiledarna för Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet på plats denna historiska dag.
Det innebär också att Miljöpartiets Daniel Helldén och Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar valde att utebli. Helldén säger till Kuriren att partiet helst hade fortsatt på den alliansfria linjen men att man får acceptera den nya ordningen. Det hade framstått som mer innerligt menat om han faktiskt hade närvarat i Bryssel.
Att närvara hade visat på en respekt för tingens ordning, inte ett kvitto på att man håller med om allt. Att utebli signalerar att man inte vill vara med att ta ansvar för landet, att man vill ha sin egen verklighet. Det är skamligt.