NCC:s täkt i Södra Sandby är för berggrundens positiva och smått unika egenskaper klassad som riksintresse. Statens geologiska undersökning, SGU, bedömer att täktverksamheten kommer vara avgörande för att säkerställa en kostnadseffektiv ballastförsörjning i sydvästra Skåne.
Likväl avslår Mark och miljödomstolen NCC:s ansökan om förlängt tillstånd och en utökning av täktverksamheten. I domen står det att ”det inte kan uteslutas” att brytningen kan hota citronfläckad kärrtrollslända och en större vattensalamander i ett natura 2000-område i närheten. Domen innebär om den vinner laga kraft ”katastrofala konsekvenser för Skånes materialförsörjning”, säger Hakim Belarbi, public affairs-ansvarig på NCC.
Desto gladare är Naturskyddsföreningen som motsatt sig täktverksamheten: ”Vi har aldrig fått sånt genomslag för våra synpunkter tidigare. Mark- och miljödomstolen i Växjö citerade oss på 17 sidor i domslutet”, säger en företrädare för den lokala Naturskyddsföreningen till tidskriften Sveriges natur.
Människors behov av hus och infrastruktur försvinner emellertid inte bara för att Naturskyddsföreningarna och domstolarna omöjliggör byggande. Det finns förvisso goda poänger i att domstolar inte tar politisk hänsyn, men det faller ett tungt ansvar på dem som skriver lagarna domstolarna har att tolka. Likaså på dem som motsätter sig bruk av naturen, i det här fallet brytning av sten.
För det är ohederligt att de förmenta miljövännerna beter sig som att deras krav saknar konsekvenser. Man bryter inte sten för att det är kul, utan för att den behövs. Bryter man inte sten finns det ingen sten att använda. Alla vägar har sitt pris.
De som inte vill att vi bryter sten bör därför ta ansvar för sina krav och peka ut vilka som ska bli utan bostad och vilka infrastruktursatsningar som ska utebli. Om tanken i stället är att brytning ska ske någon annanstans är det ett rimligt krav att de förklarar varför naturen och människorna där är mindre värda än naturen och människorna här. Det är givetvis inte olagligt att vilja uppnå hållbarhet här genom att skapa misär någon annanstans – det är ju så den rödgröna politiken sett ut under åtta år – men det vore klädsamt att åtminstone stå för det.
Problem försvinner inte bara för att man tar bort lösningen, och man kan inte få allt. Vår samexistens med resten av naturen är präglad av målkonflikter och kräver därför alltid avvägningar. För att kunna värna miljön på allvar måste diskussionen utgå från hur vi så skonsamt som möjligt nyttjar naturresurserna, och de som debatterar måste inse att ibland behöver något stryka på foten för att något annat ska gynnas. Svartvita krav på att naturen inte ska användas är dömda att hugga i sten, och gynnar varken människor eller miljö.