Lyckligtvis måste Toni Larssons (tidigare Alldén) utsikter att få sin vilja igenom betraktas som minimala. Örebro tingsrätt var extremt tydlig i sin dom 2019. Brottet är av en sådan beskaffenhet att det har ett mycket högt straffvärde, som minst 24 år.
För Stenvalls anhöriga, och förstås många andra, måste blotta möjligheten te sig som en förbannelse. Oförmågan att straffa gärningsmän ordentligt innebär bland annat att offren och deras anhöriga nekas upprättelse. Detta är en väsentlig del av straffets funktion.
En annan funktion är att straffet ger gärningsmannen möjlighet att sona sitt brott. Detta förbises ofta i straffdebatten men är nog så viktigt. Att utgå från att korta straff är till gagn för de intagna är felaktigt.
En grundläggande god tanke är att den som har sonat sitt brott ska kunna återträda i samhället. Men detta är inte möjligt om inte samhället accepterar botgöringen. För möjligheten att återintegreras spelar det ingen roll att någon har dömts och avtjänat ett straff om det straffet inte anses vara tillräckligt. Det är ett av skälen till att det allmänna rättsmedvetandet faktiskt spelar in i straffens utformning. Att det inte är tillräckligt inom ramen för befintlig lagstiftning är en annan femma.
Att brott generellt inte anses sonade genom avtjänande av rättsväsendets utmätta straff är uppenbart. Det har länge kunnat ses i bland annat det ökande antalet registerutdrag som begärs för alltfler funktioner i samhället.
För milda domar är alltså ett svek mot alla inblandade inklusive gärningsmannen. Att den senare sällan inser detta hör förmodligen till sakens natur. Inte heller är det blott en praktisk fråga utan en moralisk. Milda straff förvägrar den som begått grova brott att rena sig från detta.
Det finns en poäng med tidsbestämda straff. Att i onödan låsa in människor på obestämd tid om man inte har för avsikt att verkställa det straffet tillför ett psykiskt straffmoment som inte nödvändigtvis gör någon nytta. Men vi delar inte ut livstidsdomar i onödan.
Förre överåklagaren Sven-Erik Alhem har rätt när han förespråkar att tiden då livstidsdömda kan ansöka om tidsbestämning av straffet bör senareläggas. Också att öka gränsen för tidsbestämda straff är behövligt.
Sverige har inte ett problem med för hårda straff, inte ens för mördare. Toni Larsson vill säkerligen komma ut så snart som möjligt. Men han såväl som alla andra måste faktiskt förtjäna det först. Också för sin egen skull.