Brun är inte vilket skällsord som helst

Alla som vet någonting om nazismen skulle i det längsta undvika att kalla en medmänniska för ”brun”.

När brun smetas på alla som inte håller med en förminskar vi betydelsen av nazismens brott. Något som aldrig bör tillåts.

När brun smetas på alla som inte håller med en förminskar vi betydelsen av nazismens brott. Något som aldrig bör tillåts.

Foto: AP/Montage

Ledare2022-11-30 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

I politiska sammanhang har begreppet brun bara en betydelse – till det tyska nazistpartiet. Att det blev brun lär ha varit en slump. Efter Versaillesfreden fanns i Tyskland ett överskott på brunfärgade uniformer som skulle ha använts i kolonierna. En del köptes in och användes av nazisternas gatuslagskämpar.

Den bruna färgen blev snabbt en internationell symbol för nazismen. År 1933 kom en svensk upplaga av ”Bruna boken”. Ett dokument som gavs ut av ”Världskommittén för Hitlerfascismens offer” och som beskrev brunskjortornas mord och tortyr av politiska meningsmotståndare; vid den tiden rörde det sig främst om socialdemokrater och fackföreningsmän. Resten är som det brukar heta historia och genom andra världskriget kan den bruna färgen kopplas till oräkneliga brott.

Tröskeln för att kalla en demokratisk meningsmotståndare för brun borde därför vara hög. Men det är den inte. Förra veckan blev det starka reaktioner efter att L:s partiledare Johan Pehrson på ett internt möte hade kallat Sverigedemokraterna för brun sörja. Om Pehrson tycker ett regeringsparti är brunt bör han lämna regeringen. Tycker han inte det bör han inte heller säga det.

Ett annat aktuellt exempel är journalisten Christoffer Röstlund Jonsson på tidningen ETC.  Han kommenterade en artikel i Kvartal där journalisten Ola Wong intervjuade akademiledamoten Horace Engdahl och skrev ”Lagom till första advent går brunhögern in i sitt traditionsenliga, mer juliga kulturkrig!”. Artikeln handlade om texten till Luciasången. Ola Wong är en prisad nyhetsjournalist vars politiska ställningstaganden begränsar sig till kritik av den kinesiska regimens förtryck. Att en journalistkollega indirekt kallar honom nazist borde i ett normalt debattklimat ses som avvikande. Nu drunknar den typen av nedrighet i det allmänna sorlet.

I en artikel på Språkrådets blogg konstateras att begreppet brunt ”urvattnats” och att både den traditionella nazistiska tolkningen och den nya uttunnade har täckning i språkbruket. Det är bara att beklaga. Människor som kan sin historia och som är noggranna med ordens värde kommer även i fortsättningen att undvika ordet brun. För många andra har det blivit ett skällsord i mängden, fritt att användas mot den som i stunden står lite till höger om en själv. Varje gång det används så urholkas också minnet av nazismens ondska.