Per Kornhall, ordförande i föreningen Läromedelsförfattarna, presenterar föreningens egen undersökning på DN Debatt (5/4). Nära nio av tio tillfrågade lärare svarar att de inte har ekonomisk möjlighet att köpa de böcker som barnen behöver. Dessutom är skillnaderna stora mellan olika skolor. Några skolor köper i snitt in läromedel för 1600 kr per elev och år. Men en femtedel av skolorna i undersökningen köper bara in läromedel för 400 kronor per elev och år. Som lök på laxen verkar det ofta vara skolor som också har andra problem som inte prioriterar läromedel.
Detta stämmer med den bild som flera skoldebattörer gett. Det saknas skolböcker generellt, många lärare kopierar material, andra skriver sitt eget. Situationen utnyttjas även av intresseorganisationer som erbjuder skolorna gratis material. Digitalt material som köps in är ofta obeprövat och håller sällan måttet.
Resultatet är en undervisningssituation som många elever sannolikt finner förvirrande. Läromedel, vare sig det handlar om digitala sådana eller böcker, ger en stadga åt undervisningen. Det underlättar för vikarier och för elever som missat lektioner. Det blir lätt att förstå var klassen är och vad eleven behöver göra för att ligga i fas. Brist på läromedel bidrar till sjunkande kunskapsnivåer och ökade skillnader.
Vi bör erinra oss om att situationen inte kommer som en blixt från klar himmel. Bristen på läromedel beror på ett ideologiskt motstånd mot läromedel som funnits länge inom svensk pedagogik.
Den moderna svenska skolan har en viktig grund i 1968 års kulturklimat. Idéer om skolan som en progressiv kraft i förändringen av samhället blev tongivande för läroplanerna under 70- och 80-talen. En bok som beskrivits som en bibel för generationen progressiva pedagoger är Postman och Weingarters ”Lära för att överleva”, från 1969. Boken presenterade ett 16-punktsprogram för modern undervisning. Punkt nummer ett löd: ”Avskaffa alla läroböcker inom fem år.”
Riktigt så radikalt blev det inte. Lärarna fortsatte att undervisa som de själva lärt sig. Men med tiden slog de progressiva idéerna igenom. I Läroplanskommitténs betänkande ”Skola för bildning”, 1992, efterfrågades en ny typ av kunskap ”som det inte går att läsa sig till i böcker”.
De gamla vänsteridéerna kunde dessutom kombineras med nyliberala idéer om hur skolan skulle styras. Om läroböcker ändå var förlegade kunde man ju spara in på dem. Den som skar ned på skolböckerna kunde till och med framstå som progressiv. Läromedel – böcker – blev till symbol för det förlegade. Grupparbeten, elevprojekt och egen forskning krävde inte klassuppsättningar av läromedel.
Kornhall nämner i sin debattartikel en brittisk analys av hur läromedel behandlas i svensk pedagogisk forskning. Den kommer fram till att det råder en anti-läromedelsanda inom svensk pedagogik. Det är den andan - arvet från 1968 - som svensk skola måste göra upp med.