Förhandlingarna mellan Storbritannien och EU är ännu en gång inne i ett sådant där avgörande skede. Engagemanget i såväl Storbritannien som de kvarvarande medlemsländerna har dock minskat betydligt.
Enligt den vanligtvis välunderrättade brittiske journalisten Fraser Nelson, chefredaktör på tidskriften The Spectator, betraktar premiärministern Boris Johnson numera brexit som ett andra eller tredje rangens problem jämfört med covid-19. I tidskriftens podd bedömer Nelson sannolikheten för att förhandlingarna strandar till 50 procent, inte för att det politiska trycket är så hårt från någon av sidorna utan för att man har så mycket mer akuta problem att hantera.
Vad kan då förhandlingarna stupa på i sak? Här råder det i alla fall konsensus. ”Storbritannien sluter gärna ett avtal, men inte på bekostnad av våra principer som rör suveränitet och kontroll över lagar, gränser, pengar – och fisk”, sa en regeringstalesman till Reuters i mitten av november. Europeiska fiskares tillgång till brittiskt vatten ska begränsas.
Från EU-håll lyfts på samma sätt de framtida konkurrensförhållandena fram – det får inte bli så att Storbritannien konkurrerar på den europeiska marknaden genom slappare regler eller mer statligt stöd till företag. Det måste också finnas garantier för att de regler som gäller också verkligen upprätthålls. Och till sist är det fisket.
2019 omsatte den brittiska fiskenäringen omkring en halv miljard pund, motsvarande några få procent av jordbrukssektorn och några promille av det brittiska bruttoförädlingsvärdet. Det finns omkring 12 000 yrkesfiskare i Storbritannien och knappt 6 000 fiskebåtar.
Men statistiken fångar inte den betydelse som tillmäts fiske och vatten. Under den brittiska folkomröstningskampanjen på 1970-talet beskrev stanna-sidans ledare Con O’Neill fiskenäringen som ”ekonomisk småpotatis men politisk dynamit”. Så är det än idag. Att det är en symbolfråga betyder inte att den saknar innehåll, utan att den är synlig och väcker känslor.
För EU:s del är symboliken lite mindre förtätad, men saknas inte helt. ”Vi vill ha förutsägbarhet och garantier för våra fiskare, som har fiskat i dessa vatten under decennier om inte århundraden”, sa von der Leyen.
Om det blir ett avtal till sist, kommer det sannolikt att kallas väntat och fiskefrågan beskrivas som en taktisk finess. Mot det talar starka motsättningar och begränsad flexibilitet – och att covid-19 har skapat en helt ny politisk spelplan.
Daniel Braw är fristående utrikesdebattör.