Våld i nära relationer, eller mäns våld mot kvinnor, är ett klassiskt socialt problem. Det vanliga är att våldet sker mellan två personer i en privat sfär. Bakom våldet finns inte sällan missbruk eller psykisk ohälsa. Det är ett våld som nästan aldrig accepteras eller uppmuntras av andra närstående eller släktingar. Det är också ett våld som socialtjänsten och frivilligorganisationer i Sverige har lång erfarenhet av att hantera.
Hederskulturer däremot är ett mycket mer komplext problem och som är ganska nytt i en nordisk kontext. Hedersstrukturerna är mer än sociala problem – de kan nästan ses som en alternativ samhällsform. Det hedersrelaterade våldet är toppen på ett isberg av olika normer och kollektiva föreställningar om en släkts heder. Kvinnor blir ofta offer men även män förtrycks i samma strukturer. Kvinnor kan också vara de som bär kulturen och driver på för att traditionerna ska bevaras.
Den kanske främsta skillnaden mot våld i nära relationer är att det vid hedersvåld finns släktingar och bekanta som ställer sig bakom våldet. De kan till och med beordra våldet eller utföra det. Till exempel kan våld mot kvinnor vara sanktionerat av deras egna mödrar eller mormödrar. Ett tecken som ibland har väckt polisens misstankar om hedersmord är att ingen släkting vårdar en avliden kvinnas grav.
Att hedersvåld sker i en kollektiv sfär gör det svårare för samhället att intervenera. Stora släkter och klaner kan omfatta hundratals eller tusentals personer. Risken för dödligt våld är potentiellt större, men också risken för att uppgifter ska läcka via till exempel anställda inom socialtjänsten som själva har kopplingar till olika klaner och familjenätverk.
Att hedersförtryck överhuvudtaget har kunnat blandas ihop med våld i nära relationer handlar delvis om att vi i Europa och Norden först inte förstod vad det var som utspelades när unga kvinnor mördades av fäder och bröder. Men politiska krafter har också medvetet blandat samman fenomenen för att slippa tala om kulturkrockar och om negativa effekter av invandring. Det ansågs också stigmatiserande att tala om hedersvåld och klaner eftersom det är fenomenen som i huvudsak återfinns i Mellanöstern. Oviljan att tala om det kostade Sverige många år i kampen mot det hedersrelaterade våldet. Det är bra att regeringen nu lägger den epoken bakom sig.