År 2024 minskar anslaget med 250 miljoner kronor, för att därefter minska med 350 miljoner 2025, och med ytterligare 500 miljoner året därpå. ”Det här är ett dråpslag för folkbildningen i Sverige”, som Studieförbundet Vuxenskolans förbundschef Johan Fyrberg uttryckte det.
Det är en lätt överdrift med tanke på att två tredjedelar av dagens anslag på 1,8 miljarder kronor förblir intakt. Det är fortfarande mycket pengar för att arrangera studiecirklar eller andra aktiviteter som hade kunnat arrangeras ändå, kanske till och med utan statliga pengar – om tanken var att främja fri folkbildning på riktigt.
Enligt ansvarig minister Mats Persson (L) ska pengarna i stället gå till yrkesutbildningar som för människor närmare arbetsmarknaden. Det är inte mer än rimligt. Studiecirklar och kurser som arrangeras av studieförbund som ABF eller Studiefrämjandet kan i bästa fall bidra till fritidssysselsättning. Det kommer inte göra människor som står långt ifrån arbetsmarknaden mer anställningsbara.
Samtidigt är det inte det som är problemet med stödet till studieförbunden. Det finns ett otal medialt uppmärksammade exempel på hur verksamheten förfuskats, bland annat genom studiecirklar som bedrivits med påhittade deltagare. Riksrevisionen har följdriktigt konstaterat att kontrollen över utbetalningarna från staten ”brister i alla led” (RiR 2022:20). Terrorforskaren Magnus Ranstorp är en av dem som länge har varnat för att antidemokratiska krafter drar fördel av den bristande kontrollen. Paradoxalt nog kan pengar som ska stärka demokratiskt engagemang rinna iväg i en helt annan riktning.
Det minskade anslaget är dock inte det enda som talar för att regeringen tagit intryck av larmrapporterna. Samma sak understryks i de tilläggsdirektiv till den pågående folkbildningsutredningen som regeringen presenterade i mitten av månaden. Utredaren får mandat att överväga en helt annan modell för resursfördelning mellan studieförbunden. I dag sker den via Folkbildningsrådet, som inte är en statlig myndighet, vilket uppenbart inte fungerar. Om staten ska fortsätta sitt stöd till studieförbunden behövs mer insyn och skärpta krav.
Den större frågan är emellertid mer ideologisk än regeringen tycks vilja medge. Det är utmärkt att människor engagerar sig i föreningar och att det finns folkbildande initiativ runtom i samhället. Men det är svårt att värja sig från paradoxen att staten ska stå som den största garanten för ett fritt och livaktigt civilsamhälle. Minskade anslag gör inget borgerligt paradigmskifte i den frågan, men det är åtminstone ett välkommet trendbrott.