Unga kan inte heller konkurrera med den andra valutan på bostadsmarknaden – kötid. Värst är det i Stockholm där bostäderna betingar höga priser och kötiden är lång. Så lång att du i snitt måste vänta nästan tio år för att ens få en hyresrätt i Rinkeby.
Att komma till rätta med den dysfunktionella bostadsmarknaden som uppenbarligen inte alls fungerar för unga, borde rimligtvis ha hög politisk prioritet. Trots det är intresset litet, förutom när det handlar om att bostadsrätter fallit i pris. Anledningen till detta är att det egentligen bara är unga som vill reformera systemet. Alltså de som tvingas bo kvar hemma eller betala dyra andrahandshyror för korta och osäkra kontrakt.
Den som redan har ett förstahandskontrakt på en lägenhet åtnjuter den så kallade “bruksvärdesprincipen” för sin hyressättning. Det innebär att det i princip är samma hyra på Östermalm som i Rinkeby om standarden på lägenheten är den samma. Det innebär att högre kostnad för till exempel dyrare mark inte får överföras på hyran. Därför byggs det få nya bostäder där människor faktiskt vill bo – ofta så nära centrum så möjligt. Men den ständigt tilltagande bristen på bostäder drabbar ju bara 20-åringen som inte ställde sig i bostadskön för 30 år sedan.
Då det inte går att få ett hyreskontrakt tvingas många unga att mot sin vilja köpa bostadsrätter tidigt i livet. Detta är något som för många bara är möjligt med föräldrarnas hjälp. I bästa fall hamnar man i tacksamhetsskuld till sina föräldrar och i värsta fall saknar man föräldrar som har möjlighet att hjälpa till.
Att unga, med föräldrars hjälp, tvingas köpa bostadsrätter ökar även efterfrågan på dessa. Det har gjort att många äldre generationer kunnat göra “bostadskarriär” på att efterfrågan ökat mycket snabbare än utbudet. Detta har även kombinerats med politiska reformer som ränteavdrag, ett avdrag som ingen som bor i andrahand kan ta del av.
Den politiker som går till val på att reformera bostadsmarknaden skulle därför ses som ett hot av både innehavare av förstahandskontrakt och bostadsrätts- och villaägare. De förstnämnda då en avreglering av hyresmarknaden skulle göra att betalningsviljan blir avgörande för vem som får bo var, snarare än kötid. Och de sistnämnda då priserna riskerar att sjunka om fler får möjlighet att hyra i stället. Det är tydligen ingen valvinnare att ge unga en rimlig chans till bostad.