Inte minst Kiruna kommun har uppmärksammats för detta. Där har man låtit vaccinera ett antal chefer med så kallade slaskdoser. Det vill säga sådant som är över när man genomfört vaccineringen på en plats.
Nog är det bra att vaccinet används. Men det säger väldigt mycket om kommunens förmåga att organisera om man inte klarar av att ändå använda vaccinet till de som är högst prioriterade. Det är självklart att det går att göra. Om man bara vill.
Kiruna är på inget sätt ensamt. Från norr till söder strömmar rapporterna in. I Eskilstuna har sex chefer samt deras anhöriga smitit före i kön. Lycka till att förklara det med slaskdoser.
Denna oförmåga att respektera prioriteringsordningen förvånar dock inte. Kommunal verksamhet har med tiden rört sig allt längre bort från en ansvarskultur. Runtom i landet sitter väldigt många som har vant sig vid att runda praktiskt taget alla hörn. Man tar kanske med sig något hem som borde ha stannat på kontoret, inte minst vanligt vad gäller tavlor, och man kanske inte tar ut semester när man åker iväg till solen – numera kallat lex Dan Eliasson.
Man har vant sig vid att ingen tittar och tänker sig därför inte för längre. Så när det är dags för vaccinering ser vi hur många tar för sig, för det finns en kultur av det. Det är vardagskorruption helt enkelt. Hade det inte varit för dessa dåliga bedömningar, de insåg inte vilken vikt resten av landet lägger vid det här vaccinet och hur hårt det skulle granskas, skulle vi inte blivit varse omfattningen. Nu syns den svart på vitt. Inget ont som inte för något gott med sig.
Offentlig sektor måste börja arbeta aktivt med att främja en kultur av ansvarstagande och insyn. Då minskar risken för alla dessa former av vanekorruption. Dessvärre har utvecklingen under lång tid gått i den andra riktningen.
Det har blivit allt vanligare att offentliga verksamheter betraktar sig som skiljda från resten av samhället. I stället för att ses som en del av något större, som man dessutom existerar för att underlätta, har man börjat se sig som viktig för sakens skull och världen utanför som antagonister.
Därför skyddar man verksamheten genom att slå en ring av kommunikatörer runt den. Anställda får lära sig att inte tala med pressen. De fönster som ska ge insyn barrikaderas ett för ett. Men då ger man även skadliga beteenden möjlighet att blomstra.
Kösmitandet förvånar inte, men det skulle förvåna om kommunerna faktiskt gjorde något åt sin internkultur.