Allt tal om högt i tak och en levande idédebatt var förmodligen ärligt menat, men det ska uppenbarligen hållas internt. Av tidsskäl sker det förberedande arbetet i åtta olika utskott som arbetar bakom lås och bom under stämmans första dag. Därefter behandlas allt i plenum.
När det i dag då blev dags för plenum att behandla vindkraftsfrågan som tydligt har delat Moderaterna var det ett rejält antiklimax. En kompromiss nåddes under gårdagens utskottsarbete och alla var nu överväldigade av dennas förträfflighet. I talarstolen varvades "Åh, så bra den är" med "Det går inte nog att understryka hur viktig den här kompromissen är". Att frågans alls var viktig inför stämman kunde enbart spåras i hur många som tvunget skulle gå upp och förklara hur överens de nu var.
Till saken hör också att stämmodelegater gärna ska upp och ta tid i talarstolen, man måste ju visa att man gör skäl för sin plats. Annars får man inte åka igen. Det vore ju tråkigt.
I sak är det förstås inte så mycket att invända mot det så kallade kompromissförslaget. Det vore bra om det kommunala vetot kunde komma in tidigare i processen. Det finns en rimlighet i att angränsande kommuner i vissa fall får yttra sig. Ersättning till båda kommun och närboende är också rimligt.
Det stora problemet för Moderaterna är att man tror att detta kommer att få folk som tvingas leva med vindkraft att känna sig som vinnare. Då ska det nog handla om så stora summor att det inte blir lönsamt med vindkraft längre. Och huvudproblemet har aldrig handlat om pengar utan om sänkt livskvalitet. Det kan inte pengar rå på.
Men för all del, partiledningen går nöjd från stämman. Några uppslitande debatter blir det inte, åtminstone inte vad allmänheten anbelangar. I stället blir en slätstruken upplevelse i plenum. Förhoppningsvis säger det väldigt lite om hur Moderaterna tänker agera under de tre kommande åren.