Lilla hjärtat. Flickan som fosterhemsplacerades strax efter födseln och som mot allt bättre vetande återförenades med sina biologiska föräldrar strax före sin treårsdag. Flickan som på grund av svensk lagstiftning aldrig skulle få bli fyra år gammal.
Det är hart när omöjligt att inte beröras av hennes historia. DN har gjort ett bra jobb i rapporteringen, även om den går på tvärs med tidningens tidigare rapportering.
Dagens lagstiftning är bristfällig. Annars skulle inte en nästan treårig flicka tvingas från det enda hem hon någonsin har känt och den enda familj hon har haft för att återförenas med sina biologiska föräldrar trots att de inte är kapabla eller intresserade av att faktiskt ta hand om henne.
Några saker är dock bra att hålla i huvudet. Svensk lagstiftning utgår från att barnets bästa är att vara tillsammans med sina biologiska föräldrar. Detta är inte utan orsak. I de allra flesta fall är det så. En ordning som gör det möjligt för det offentliga att alltför lättvindigt ta barn från sina föräldrar är inte önskvärd.
Däremot är det av stor vikt att förändra lagen så att den i högre utsträckning bryr sig om vad som faktiskt är bäst för barnet. Dagens utformning har mer eller mindre perspektivet att föräldrarna har rätt till barnet, såsom man har rätt till sina ägodelar.
Fallet med Lilla hjärtat, och det finns flera liknande fall, visar med all önskvärd tydlighet att de biologiska föräldrarna kan vara det sämsta för barnen. I det aktuella fallet var det väldigt tydligt då flickan aldrig haft någon anknytning till de biologiska föräldrarna.
Barnets anknytning och välmående måste spela en större roll i bedömningarna om barn ska flyttas. Det är för deras skull hela den här processen finns till och deras perspektiv förtjänar att väga tyngre. Därtill bör föräldrar som har förlorat vårdnaden om sina barn kunna tvingas bevisa sin duglighet igen innan de återfår vårdnaden. Den bör inte bara antas finnas.
Regeringen har haft en utredning med färdiga förslag om att stärka barns rätt i LVU-lagstiftningen liggandes i byrålådan sedan 2015. Några saker genomfördes men i huvudsak har man låtit bli. Hur en regering som prioriterar skenförfarandet att göra lag av barnkonventionen bara kan ignorera färdiga förslag för att faktiskt ta till vara barnens bästa är obegripligt.
Moderaterna har genom partiledare Ulf Kristersson ett genuint engagemang i frågor om barn och vilka de växer upp hos. Kristersson har nu tröttnat på att vänta på att regeringen ska genomföra förslagen och därför kommer M att lägga fram dem i riksdagen tillsammans med kompletterande utredningar. Det är bra, de bör kunna få brett stöd. Men det borde inte ha behövts.