Efter ett par månader utan biobesök är det nog många som längtar efter att få se en film på ordentligt vis igen. Frågan är bara om inte filmindustrin som bäst håller på att avveckla sig själv just som den ska försöka återerövra sin plats i vardagen.
Kravet att en karaktär som innehar ett visst attribut enbart ska få spelas av en skådespelare som själv besitter samma egenskap är förstås inte nytt. Det är ett oskick som har pågått en längre tid. Det går tillbaka till den befogade kritiken i mitten av 1900-talet mot bruket av så kallad blackface och yellowface. Vita skådespelare sminkades svarta eller gula och bjöd på grova karikatyrer.
Över ett halvt århundrade senare kritiserades 2016 års superhjältefilm Doctor Strange för att ha tagit en ordentligt stereotyp asiatisk rollfigur och gjort den till en vit kvinna spelad av Tilda Swinton. I fjol fick Bryan Cranston, känd från tv-serien Breaking bad, möta hård kritik för att ha valt att porträttera en tetraplegisk (paralyserad) man utan att själv vara det.
Även om fenomenet har funnits tidigare har det accelererat av den identitetspolitiska svallvåg som har sköljt över västvärlden efter mordet på George Floyd i USA. Firade skådespelaren Halle Barry hoppade nyligen av en film där hon skulle ha spelat en transsexuell man. Hon anklagades för att ta jobb från just den gruppen.
Finns det några egenskaper som skådespelare längre får gestalta utan att själva inneha? Är det okej att spela en person som blir arg ibland även om man själv aldrig brusar upp? Vad blir egentligen skådespelarens roll i ett sådant system? Att det finns skådespelare som inte kan annat än att spela sig själva innebär ju inte att det är något att modellera hela branschen efter.
Skådespeleri har länge symboliserats med masker. De signalerar att det inte är det underliggande yttre som spelar roll utan det som gestaltas. De skådespelare som hyllas har också varit dem som förmått att gestalta vitt skilda personligheter. Människor som kanaliserar en karaktär genom sin egen känslighet och skapar någonting nytt. Möjligen är skådespeleriet särskilt känsligt för denna sorts påhitt eftersom det är en konstart som hela tiden har fått återuppfinna sig själv på grund av att den inte kunnat bevaras.
Vi kan fortfarande beskåda Leonardo da Vincis Mona Lisa som målades 1503 och vi kan lyssna på Johann Sebastian Bachs Matteuspassionen trots att den skrevs 1727. Men vi kan aldrig få veta hur Richard Burbage porträtterade Hamlet, en roll som nästan säkert skrev just för honom, omkring 1600. Men han var känd för sitt känslomässiga omfång.
Valet av en okonventionell skådespelare kan också tillföra verket i fråga något som annars inte skulle ha förmedlats. Den amerikanska succémusikalen Hamilton är ett utmärkt exempel på detta. I den spelas USA:s grundlagsfäder av afroamerikanska och karibiska skådespelare. Det hjälper till att förstärka budskapet att idéerna som behandlas verkligen är universella.
Ska filmen överleva som ett brett och storslaget medium kan skådespeleriet inte reduceras till att handla om skådespelares yttre attribut. Tvärtom bör det få fortsätta vara en transcendental verksamhet, ett förkroppsligande av fantasin, som går utöver de begränsningar vi annars är bundna av. Annars kommer biograferna snart tvingas att stänga igen. Och då lär de inte öppna igen.