Ledare: Bidragsutdelning med jäv och besvär

Det finns till exempel åtta strukturfondspartnerskap i landet, som är med och bestämmer hur vissa EU-bidrag till olika projekt ska fördelas. Men nu rekommenderar Riksrevisionen (8/4) att partnerskapen ska plockas bort från processen, eftersom de skapar fler problem än de löser.
Som så ofta när det gäller kommittéer är tanken bakom strukturfondspartnerskapen god. Eftersom de är uppdelade geografiskt och består av företrädare för bland annat kommuner, regioner, näringsliv och föreningar skulle de öka det lokala engagemanget för EU-politiken. Men ett av de stora problemen, som Riksrevisionen uppmärksammar, är just att kommuner, regioner, företag och föreningar också ansöker om de EU-pengar som partnerskapen ska besluta om.
Projekt som fått EU-stöden är till exempel utveckling av nya kylmetoder för stålindustrin i Bergslagen, omskolning för kärnkraftsanställda i Oskarshamn och insatser för mer konkurrenskraftiga företag i Östergötland. Eftersom projekten är till för att stärka det lokala området är det som upplagt för att de olika partnerskapen ska vilja godkänna dem. En nödvändig detalj är därför att alla projektansökningar först måste godkännas av Tillväxtverket eller ESF-rådet. Därefter ska partnerskapen välja vilka av de stödberättigade som ska få pengar.
Nästan alla projekt, 88 procent, godkänns av partnerskapen. Men några ordentliga motiveringar till varför de beslutar som de gör lämnas oftast inte, vilket gör att transparensen brister. Den oroväckande orsaken till det är att många partnerskap försöker godkänna så många projekt som pengarna räcker till. När urval krävs kan det göras med en godtycklig baktanke att stödet ska spridas jämnt över regionerna, i stället för att officiella principer finns och följs.
Samtidigt är det förståeligt att vissa strikta metoder används av partnerskapen. Annars är risken ännu större att den uppenbara jävssituationen får utslag. Ett målande exempel på problemet är att partnerskapet för Norra Mellansverige, där Värmland, Dalarna och Gävleborg ingår, slutade begära att en jävig person fick lämna mötesrummet när ett visst projekt diskuterades. Orsaken var att det blev så mycket spring in och ut att mötena upplevdes som splittrade.
Det är helt uppenbart att strukturfondspartnerskapen nästan uteslutande leder till tveksamma beslut och fördröjning i projektmedelsprocessen. Den styvmoderliga hanteringen blir inte heller mindre allvarlig bara för att det handlar om EU-medel, som inte kommer direkt från svenska skattebetalare. Både pengarna och projektansökningarna förtjänar att behandlas sakligt. Den krångliga processen, för att trycka in symbolik om engagemang och öppenhet, leder också denna gång till en alltigenom sämre hantering av gemensamma pengar.