Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Patrik Björck röstade emot partilinjen gällande den nya könstillhörighetslagen den 17 april. För detta blev han av med sin plats i skatteutskottet. Om 66-årige Björck hade föreställt sig ytterligare en mandatperiod efter valet 2026 vet inte undertecknad. Det är dock talande att det ofta är till åren komna politiker som sätter karriären på spel. Moderaternas Finn Bengtsson är ett annat exempel. Överläkaren från Östergötland hade möjligen i högre grad än andra råd att opponera sig mot decemberöverenskommelsen, som sex av åtta riksdagspartier ingick i december 2014. För detta frystes han ut av sina partikamrater.
Hur osmakligt detta än må te sig måste partipolitiken fungera. Riket behöver kunna styras. Att partipiskan viner i kammaren då och då är nog en av de biverkningar av vårt styrelseskick vi behöver acceptera. Vad vi däremot bör motverka är likriktning, konformitet och självcensur i den stora samhällsdebatten.
Just decemberöverenskommelsen kom till för att tillintetgöra Sverigedemokraternas politiska inflytande. På den tiden var fortfarande invandringsfrågan i princip omöjlig att diskutera. Inom politiken och i media, men även bland medborgarna. Den som varnade för konsekvenser av en mycket stor invandring på väldigt kort tid straffade ut sig själv. Det fanns minimal tolerans för de förtappade själar som till synes betraktade 1930-talets Tyskland som idealet.
Efter att statsminister Stefan Löfven (S) deklarerat att vi nog måste dra i handbromsen en smula innan landet slits isär väcktes alla plötsligt ur sin slummer. I dag diskuteras invandringen. Men konformiteten lever kvar i andra skepnader. Svenskens syn på narkotika är ett gott exempel. Vi har nämligen, sedan inlandsisen drog sig tillbaka ungefär, bestämt oss för att det i vårt land inte ska finnas någon narkotika. Det finns därmed ingen anledning att se över Sveriges linje av nolltolerans. Oavsett hur utvecklingen ser ut i vår omvärld. Oaktat att Sverige ligger i EU-toppen gällande narkotikadödlighet. Även fast denna mångmiljardindustri endast gynnar den allt mäktigare och systemhotande gängkriminaliteten. Men den som avviker från normen och förespråkar en annan strategi har sannolikt egna, ljusskygga, motiv.
Under pandemin fanns en liten skara i samhället som inte ville vaccinera sig. Somliga var konspirationsteoretiker. Vissa bar på en oro för de medicinska riskerna med en osedvanligt raskt framtagen formula. Vidare fanns det andra som helt enkelt inte ansåg sig behöva vaccinet och i klassisk liberal tradition själva ville bestämma över sin egen kropp. Den folkliga vreden gentemot kollektivet tokiga antivaxxare, som alla skeptiker kom att tillhöra, visste knappt några gränser. Den som inte tog vaccinet gjorde klokt i att vända bort blicken och börja prata om annat, då kollegorna spänstigt och glatt förkunnade att de nu minsann fått spruta nummer tre.
Natomedlemskapet är i dag en ickefråga i de breda folklagren. Medlemskapet är givet. I sjuttio års tid var Nato en ickefråga av precis motsatt skäl. Förutom i vissa borgerliga kretsar var medlemskapet otänkbart. Politiskt sett var frågan i princip död ända till dess att socialdemokratins styvnackade motstånd sjönk i grus på bara några veckor under vårvintern 2022. Den folkliga opinionen följde efter. Detta beskrivs i en studie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som "den största opinionsförändringen någonsin".
Att en så pass rask omsvängning skulle ske gällande låt säga narkotikapolitiken är mindre sannolikt. Men vad det visar är att det som var tämligen självklart igår kanske inte är det i morgon. Vi bör ta höjd för detta i det offentliga samtalet. Vi bör vara mer försiktiga med att sabla ned de människor som, inom lagens ramverk, går före eller sticker ut. Folk ska kunna stå upp och argumentera för sina övertygelser utan att riskera social utfrysning eller sina karriärer.
Ett alltför polariserat och uppdelat samhälle är inte bra. Men ett samhälle präglat av likriktning, konformitet och självcensur är inte heller något att sträva efter. De flesta av oss betraktar med rätta Sverige som ett av världens mest fria, öppna och toleranta länder. Men vi gör nog klokt i att se oss själva i spegeln emellanåt.