Det ligger en tung sorgefilt över hela Umeå. Förra veckans olycka som ledde till att ett förskolebarn dog har skakat hela staden. Och skapar oro även på många andra håll i landet. Även så i Luleå.
Oron är förstås fullt begriplig. Detta är det absolut värsta som kan hända. Att man lämnar sitt barn och sedan inte har något att hämta. Hela ens väsen borta. Tomhet och mörker är allt som återstår.
Det är alltid smärtsamt att sätta sig in i andras lidande. Men att ens försöka föreställa sig ett barns lidande i en dödsolycka av det här slaget är olidligt. Det skär djupa sår i själen på vem som helst med ens en gnutta empati. Så givetvis gör en sådan här olycka att folk är oroliga.
Tills tidigare i dag visste vi heller inte exakt vad som hade hänt. Det gjorde garanterat sitt till för att spä på oron ytterligare. Att det hade något att göra med reflexvästar framgick av andra förskolors reaktioner på information som uppenbart gått ut genom kommunen. Nu vet vi att den lilla pojken fastnade med sin väst när han åkte rutschkana.
Det ska ha varit gott om personal och därtill en del föräldrar ute vid tillfället. De ska ha varit rätt snabbt framme för att hjälpa pojken och ambulansen anlände kvickt och tog honom till sjukhuset. Ändå slutade det så himla illa.
Den hemska sanningen är att hur mycket vi än anstränger oss så kommer olyckor inträffa ibland. Det går inte att helt värja sig emot. Det innebär inte att vi ska acceptera det och inte anstränga oss för att förebygga dem. Tvärtom. Det måste vi göra. Vilket vi också gör. Det är det arbetet som gör dessa olyckor så sällsynta. Och tacka Gud för det. Det får gärna gå många år innan en annan olycka av det här slaget inträffar.
Det säkerhetsarbete som numera är norm i svenska barnsammanhang hånas ibland. Vi curlar barnen som inte får uppleva världen på riktigt. Inte som förr. När man lekte kull på motorvägen och slog varann med påkar före gemensam barkgrötfrukost som alla verkligen gillade. Nog ligger förstås någonting i den kritiken också, men det är detta säkerhetsarbete som gör att vi kan ha barn ute och leka så mycket varje dag och ändå vara så relativt förskonade från dessa hemska olyckor.
Det ska vi vara tacksamma för. Och vi ska fortsätta arbetet för att hela tiden minska risken för olyckor. Men vi behöver inte vara oroliga för att skicka våra barn till förskolan.