I år firar H.M. Konungen 50 år på tronen. Med anledning av jubileet offentliggörs i dag ett nytt porträtt av Kungen. Fotografiet är taget av fotograf Thron Ullberg i Rikssalen på Kungl. Slottet i Stockholm. Det var i denna sal som Kungens trontillträdesceremoni ägde rum i september 1973 under vilken Kungen bland annat kungjorde sitt valspråk ”För Sverige – i tiden”.
I fotografiet är kung Carl XVI Gustaf placerad bredvid den praktfulla silvertronen. Tronstolen var en gåva från riksrådet Magnus Gabriel De la Gardie till drottning Kristina i samband med hennes kröning i Storkyrkan i Stockholm 1650. I dag är silvertronen en symbol för den svenska monarkin och räknas till rikets värdighetstecken.
I porträttet bär Konungen amiralsuniform med samtliga svenska riddarordnars högsta värdigheter. Ytterst hänger Serafimerorden med kedja och därefter Svärdsorden, Nordstjärneorden samt Vasaorden i kedjor. Kring halsen bär Kungen Dannebrogsordens storkommendörstecken, en ordensvärdighet som endast tilldelas den danska monarkens närmaste anförvanter. Under ordenskedjorna skymtar även svenska och norska kungliga minnesmedaljer.
Det är naturligtvis inte särskilt svårt att föreställa sig att någon inte gillar kungahuset eller monarkin i sig. Men att någon skulle lyckas hetsa upp sig så mycket över dem är lika fascinerande som underhållande.Och ändå är det en liten och pålitlig klick som aldrig klarar av att förlika sig med det hela och högljutt kämpar emot det.
Egentligen borde förstås liberalerna kunna göra gemensam sak med socialisterna i den här frågan. Men de senare finns knappt längre och har för länge sedan gått vidare till än mindre intressanta frågor. Allt som oftast står de där ensamma alltså, liberalerna. I total avsaknad av varje känsla för pragmatik och framför allt romantik.
I fredags kunde Kurirens läsare ta del av en debattartikel från Republikanska föreningens företrädare. Den hade en fyndig rubrik men var i övrigt andefattig. Argumenten för att avskaffa monarkin var de vanliga. Först och främst att det skulle vara odemokratiskt att vara en monarki. Men det är det ju inte.
Kungen, eller i förevarande fall drottningen, har ingen makt över medborgarna alls. Det går däremot att argumentera för att medborgarna via riksdagen utövar ett visst inflytande över kungahuset. Att ha en arvsmonarki må vara dålig liberalism eller socialism. Men det har ingen inverkan alls på hur demokratiska vi är. Det är ju bara larv.
Det påstås även att vi skulle få mindre fjäsk i samhället och att vi skulle bli trovärdigare internationellt. Det är alltid väldigt oklart hur detta skulle gå till. Knappt någon i Sverige har ett problem med kungahuset och än mindre så i resten av världen. Ja, det är en av de sista institutionerna i landet som drivs med ett mått av obligatorisk civilisering, men det är inte negativt. Och kungahuset har länge varit utmärkta representanter för Sverige utomlands på ett sätt som en vald politiker aldrig skulle kunna vara.
Dessutom behöver vi institutioner som binder oss samman. Kungahuset är opolitiskt och kan samla hela befolkningen vilket skett flera gånger på senare år. Men det förbinder oss även till historien och tidigare generationer. Vår nuvarande kungaätt går tillbaka över 200 år i tiden. I år firar vi även att det är 500 år sedan Gustav Vasa kröntes till Gustav I. På många sätt ett startskott för det Sverige vi nu lever i.
Och nu lever vi i ett fritt, demokratiskt land där vi även har förmånen att ha en kungafamilj som sprider ett romantiskt skimmer över tillvaron. Leve det.