I boken Italiens moderna historia (Historiska Media) ger journalisten och författaren Eskil Fagerström ett intressant perspektiv på denna misskötsel. Snarare än en konstant omdömeslöshet med statsbudgeten och en lika konstant oförmåga till viktiga reformer, utgörs misskötseln i Fagerströms skildring en historisk försyndelse som under de senaste årtiondena både har tvingat fram reformer och skapat utrymme för opportunism och populism.
Grunden till Italiens utsatta ekonomiska läge lades på 70- och 80-talen när den offentliga sektorns budgetunderskott ökade och ett alldeles för generöst pensionssystem infördes. Mellan 1970 och 1980 ökade den offentliga sektorns andel av BNP från 38 till 55 procent. Statsskulden ökade under samma period från motsvarande omkring 30 till närmare 60 procent av BNP.
Snarare än att hejda utvecklingen under 1980-talet, accelererade man den. 1994 uppgick statsskulden till motsvarande 120 procent av BNP. Hur var denna katastrofala budgetdisciplin möjlig? ”Huvudförklaringen finns i 1980-talets instabila politiska landskap – kombinerat med samvetslösheten hos en djupt korrupt politisk elit”, skriver Fagerström.
Gång på gång har politiker försökt få utvecklingen under kontroll och växla in Italien på ett annat spår. Kraven som EU-medlemskapet ställer har också skapat reformtryck. Men just eftersom utgångsläget är så svårt, blir reformer med nödvändighet långtgående och leder till motreaktion i form av missnöje med hela det politiska systemet.
Lega Nord, till exempel, växte sig starkt genom att kanalisera missnöjet med 1990-talets kamp mot budgetunderskotten. Även Berlusconis framgångar har sin bakgrund i missnöjet med de hårda sparprogram som hade genomdrivits under Romano Prodis ledning. Och när Matteo Renzi försökte reformera det politiska systemet för att det skulle bli mer stabilt, föll han själv i stället.
Om historien är till någon ledning kommer även de reformkrav som följer av EU:s coronapaket att framkalla motreaktioner. Italiens tillstånd, skapat av tidigare generationer, är som Fagerström skriver en tragedi. Men i alltsammans finns också ett mirakel: att landet fortsätter att vara Europas fjärde största och världens åttonde största ekonomi, att folkhälsan är i OECD:s toppskikt och att den förväntade livslängden är högre än i Tyskland, USA och Sverige.
Daniel Braw är politisk redaktör i Barometern-OT.