SVT:s val av debattämnen var något udda. Att diskutera sjukvården är på ett vis naturligt. Den är just nu väljarnas viktigaste ämne (Novus aprilmätning) och behöver dryftas. Men den är varken enbart eller ens främst riksdagens ansvar och bör inte debatteras som om den vore det heller. Detsamma gäller kollektivtrafiken som också avhandlades.
Väljarnas näst viktigaste ämne, lag och ordning, fanns inte med. I stället debatterades skolan, kriget i Gaza, försvaret samt klimatet. Utöver försvaret var det ämnen där främst S och MP anses starka av väljarna. Det blev inte bättre av den rödgröna vinkeln på många av de läsarfrågor programledarna gav politikerna. Medias uppgift är att ställa makten mot väggen, därför ska Tidöpartierna med rätta pressas, men i det här fallet lämnar SVT tittaren med upplevelsen av partiskhet.
Alla, inklusive programledarna, talade i mun på varandra och debattnivån var låg. Det mesta var förutsägbart och många av de slagkraftiga replikerna kändes inövade på förhand. Ebba Busch (KD) ville som vanligt lägga ner regionerna och Muharrem Demirok (C) efterlyste skrotningspremie på regeringen samt utlovade att klimatomställningen gör att vi kommer ”bada i guld”. Magdalena Andersson (S) talade väldigt långsamt som om varje ord hon sade var av otrolig betydelse. Jimmie Åkesson (SD) framstod främst som trött, vilket debatten lyckades få att framstå som relaterbart.
Tidöpartierna ger ett svagt intryck så fort det gäller annat än lag och ordning. Till och med kring försvaret var det svajigt. Dessa svagheter är dock inte jämförbara med de rödgrönas riktiga problem. De är inte sams. I synnerhet inte så att de kan forma ett hållbart, än mindre seriöst, regeringsalternativ. Föga förvånande rådde störst samsyn kring skattehöjningar.
Förhoppningsvis för dylika debatter fler att nå insikten att deras liv bör styras mindre av dem som står och bråkar i tv. Det är också den stora skillnaden mellan blocken. De rödgröna kommer aldrig ge tillbaka makt till medborgarna.
Även om Tidöpolitikerna inte förefaller särskilt angelägna att lämna ifrån sig makt är de ändå bättre skickade. I den borgerliga idétraditionen är ju individens autonomi och frihet fundamentala värden. Därför är till och med dåliga partiledardebatter bra. De visar varför människors rätt att fatta egna beslut och leva sina liv efter sina önskningar alltid måste värnas.