Det enda skälet till att det alls kommer som en överraskning är att Löfven själv med emfas har påstått att han skulle och ville leda partiet i nästa valrörelse. Vem vet, han kanske till och med menade det då. Det spelar egentligen ingen roll. Det är betydligt mer begåvat att avgå än att stanna kvar.
Socialdemokraterna är till att börja med betydligt bättre på att välja nya ledare när man redan har makten. Så länge S har makten och den har balanserats väl mellan partiets diverse falanger råder ett visst lugn i rörelsen. När S befinner sig i opposition ersätts lugnet med falangstrider och småsinthet.
Ett annat viktigt skäl för Löfven att avgå är att det kan vara partiets enda chans att gå till historien som partiet som hade Sveriges första kvinnliga statsminister. Denna historieskrivning är viktig för S och det är högst tveksamt att någon av kandidaterna skulle klara av att bli statsminister om de började sina partiledarbanor utanför Rosenbad. Och S tillbakagång i opinionen visar inga tecken på att minska.
I sitt sommartal på LO:s kursgård Runö meddelade Stefan Löfven att han kommer att lämna posten som partiordförande vid partikongressen som går av stapeln i början av november. Nästa partiordförande, och därmed även nästa statsminister, kommer att alltså att väljas efter att budgeten har lämnats över till riksdagen (20 september) och kan därefter börja profilera sig och ta behövligt avstånd från Löfvens beslut om och där så behövs.
Det råder ingen tvekan om att nästa S-ledare måste lägga om kursen i en del frågor. Förtroendet för S i stora frågor som integration och brott och straff är med rätta väldigt lågt. Efter två mandatperioder med MP och en med januariöverenskommelsen är det dessutom få av partiets väljare som riktigt vet som är S politik.
Den givna efterträdaren är finansminister Magdalena Andersson. Det torde bara vara möjligt i just S men hon har lyckats förmedla bilden av sig själv som en finansiellt ansvarig politiker som ändå vill ge allt åt alla. Vill hon har hon statsministerskapet som i en liten ask. Vill hon inte ställs partiet inför betydande svårigheter.
Vill S något mer än att regera måste nästa partiordförande göra det väldigt tydligt. Men då tappar man även mycket av förhandlingsutrymmet som Löfvens totalpragmatism har möjliggjort. Vem som än blir vald får en svår uppgift att återvända till Rosenbad efter valet nästa år.