Att inte flytta till stan är också ett aktivt val

I storstäderna skämtas det ibland om att människor när de får barn flyttar tillbaka till hålan de föddes i för att barnen ska få en lika miserabel uppväxt som de själva haft.

Alla vägar bär inte till den stora staden.

Alla vägar bär inte till den stora staden.

Foto: Jeanette Bergström/Montage

Ledare2023-03-07 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Även om det är ett roligt skämt vilar det på en felaktig norm om att det är ett misslyckande att inte bo i storstaden.

Malmö universitet har genom att intervjua studie- och yrkesvägledare undersökt unga människors bevekelsegrunder för att bo kvar på landsbygd och i mindre orter. Att stanna kvar visar sig vara ett mer medvetet och aktivt val än vad normen anger. Även om det förvisso finns de vars ekonomi eller arbetssituation ger en sårbarhet som inte medger en flytt.

I de flesta fall är det dock ett val grundat i styrka. Man trivs där man bor. Rötter och sammanhang är viktigt, likaså mer utrymme för barnen. ”Platsen och tillhörigheten är väldigt viktig för individen. Man kanske inte vill bygga sitt liv efter jobb och studier, utan de får passa in i resten av livet. Det är ofta ett aktivt val att stanna kvar, det handlar inte om att bli övergiven eller vara en förlorare”, säger Janna Lundberg, universitetslektor i samhällskunskap.

Skillnaden mellan förväntningarna på män och kvinnor som Lundberg och hennes kollegor förmedlar är slående. För pojkar får det bli som det blir. Det är okej att stanna kvar och köra lastbil. Flickor förväntas däremot i högre omfattning vara duktiga, flytta och utbilda sig.

Denna diskriminering bör upphöra. Varför skulle kvinnors behov av rötter vara mindre än mäns? Varför kan flickor inte vara lika skoltrötta som pojkar? Varför skulle kvinnor tänka mindre på sina barn än vad män gör?

Studien inriktar sig mest mot landsbygd men torde ge lärdomar för till och med ganska stora städer. Det är inte slumpen eller ett misslyckande att stanna kvar. Tvärtom. Vi behöver således inte se människor som inte flyttar till storstan som offer för mer eller mindre förfärliga omständigheter. Många trivs ju med vad livet erbjuder. Det är därför de bor där de bor. Vi kan sluta se drömjobb och bostadsort som två konkurrerande spår, och sluta ta för givet att människor alltid vill forma sitt liv kring karriären samt att alltid den finns på annat håll. Det måste vara tillåtet att för människor att växa där de står.

Kommunerna utanför storstäderna bör för sin egen skull sluta se återvändare som mer värda än de som stannar. Det finns inte per automatik någon vinst i att bygdens ungdomar sticker i väg för att utbilda sig och sen förhoppningsvis komma hem igen. Det allmänna behöver underlätta för företagande, jobbskapande, distansarbete och fortbildning för yrkesverksamma.

Det är angeläget att familjelivet underlättas av en fungerande barnomsorg, skola och skolskjuts. Givet studiens resultat att högre utbildning ökar viljan att pendla är det viktigt att det finns kommunikationer för dem som vill bo kvar men ha fler jobbmöjligheter. Inte bara i form av kollektivtrafik.