Stödet för Magdalena Anderssons (S) regering var otillräckligt redan i början av dagen. Det kunde ses eftersom det då stod klart att regeringen inte skulle få igenom sin budget. En regering som inte får igenom sin egen budget styr heller inte riket utan administrerar det mer.
Centerpartiet lämnade regeringssamarbetet på grund av Anderssons överenskommelse med Vänsterpartiet. Där passerades en röd linje för Centern vilket partiet förstås har varit tydligt med hela tiden.
Att regeringen inte fick med sig C på budgeten innebar att Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas budget hade störst stöd i riksdagen i stället. Andersson hade redan hunnit meddela att hon inte hade för avsikt att hålla sin företrädares löfte att avgå om den egna budgeten inte går igenom. Men ett annat problem inställde sig.
Med budgeten försvann också de medel som skulle gå till att lösa in mer skog – vilket var en kompensation till MP för överenskommelsen med C om skogen och strandskyddet. Därtill sänktes drivmedelspriserna. Till slut blev det för mycket, MP svek för det inre trycket och lämnade regeringen bara timmar efter att Andersson blivit vald.
Problemet är ju att Andersson valdes för att leda en S+MP-regering. Praxis säger att det ska till en ny omröstning om ett parti lämnar regeringen och Andersson bad också talmannen att bli entledigad bara timmar efter att hon valts. Hon hann inte ens anmäla sin regering innan den tvingas att avgå. Det är imponerande.
Frågan är hur hon ska lyckas bli vald igen. Hon har just svikit Centern genom att binda upp sig gentemot Vänsterpartiet. Miljöpartiet har stämmobeslut på att rösta emot alla regeringar den inte själv sitter i. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samlar totalt 127 mandat i riksdagen. Just nu är det svårt att se vilka fler som skulle tolerera henne som statsminister.
Det löfvenska projektet att bygga en regering på ett underlag som vill helt olika saker har till slut kommit till sin oundvikliga slutpunkt. Någon var tvungen att ta den smällen och det var väl tråkigt för Magdalena Andersson att det skulle bli just hon. På sätt och vis är symtomatiskt för S:s jämställhetsproblem.
Men hon har i vart fall varit statsminister, om än under en enastående kort tid. Och hon kommer att gå till historien för det, vilket ju var hela poängen med statsministerbytet. Även om det kanske inte var riktigt detta som var tanken bakom.