Inte fullt lika många älskar väl rimligtvis statsminister Ulf Kristersson (M), men en icke oansenlig skara gör säkert det också. Poängen är att du inte måste göra varken eller. Och du behöver inte vara rädd för att uttrycka din åsikt.
Svenska flaggan har den senaste tiden brunnit i länder i Mellanöstern. Så även porträtt av nämnd statsminister. Läget är spänt. Men om man bortser från diplomatisk huvudbry för regeringen, förlorade inkomster för svenska företag i regionen och det skandalösa i att Irak brister i sin skyldighet att skydda utländska ambassader, tycks vi trots vår eventuella fosterlandskärlek inte bry oss särskilt mycket om just dessa handlingar i sig. Vi låter det bero. Det verkar inte finnas många Svenssons som blir ledsna, kränkta eller arga för att en folkhop bränner svenska flaggan fyrahundra mil härifrån. Vi anordnar inte motmanifestationer för att påvisa fanans helighet eller vår ädle statsministers okränkbarhet.
Möjligen grundar det sig i att vi generellt anser att det står andra människor fritt att göra vad de vill med sina ägodelar. Eller så beror det på att vi tycker oss kunna leva med att det finns andra uppfattningar om saker och ting här i världen. Det är okej att någon anser Sverige och Ulf Kristersson vara bu eller bä. Vi accepterar att människor i Irak och i Sverige tycker att en fjortonhundra år gammal skriftsamling är det absolut bästa, eller sämsta, som finns. Detta gillande eller ogillande går också bra att manifestera på olika sätt. Än så länge i varje fall.
Under 1900-talet bevittnade vi hur det fria samhället gradvis växte fram. Hur arbetares röster plötsligt räknades. Hur kvinnor inte längre företräddes av mannen. Hur rätten att organisera sig stärktes. Hur man fick älska den man ville, och hur människor som blev förföljda för sin religionsutövning i hemlandet fick en ljusare framtid här. Hur allt fler åsikter kom till tals. Vi lärde oss förstå vad en liberal demokrati innebär, och vilken ynnest det är att få leva i ett land präglat av dess konstituerande värderingar. Det har man aldrig gjort i andra delar av världen, exempelvis där protester mot Sverige nu rasar.
Rätten att tänka och tala fritt är det viktigaste vi har. Vi måste vara mycket vaksamma för att påbörja en vandring där aldrig så små inskränkningar i det offentliga samtalet leder till intellektuell fångenskap, åsiktsförtryck och censur. Våra grundläggande fri- och rättigheter är inte förhandlingsbara.