I höstas var en 14-åring Sundsvallspojke hemma hos en vän tillsammans med flera andra. En 21-åring dyker upp och kräver att få tala med pojken i enrum. Han ska kräva in en påhittad skuld. Misshandeln påbörjas tämligen omgående, rapporterar SVT.
Ytterligare tre ungdomar ansluter, 16, 17 och 18 år. De binder fast 14-åringen i en stol och efter att 21-åringen har letat rätt på verktyg i lägenheten övergår misshandeln i tortyr. Han hugger pojken i benet med en mejsel och försöker skruva och borra honom i handen. Hela tiden med kravet att 14-åringen ska förmå familj och vänner att skicka pengar till ett konto som tillhör en av de andra förövarna.
14-åringen som nu måste tro att hans liv är i fara gör vad han kan för att få behålla livet. I desperation skickar han meddelanden till åtskilliga nära för att få dem att swisha pengar till mannen. Men det räcker aldrig. Misshandeln fortsätter och hela tiden krävs han på mer pengar.
Till slut förstår anhöriga vad som händer och slår larm. När polisen kommer har hela 10 000 kronor swishats till männen. Nyligen kom domen från Sundsvalls tingsrätt. 21-åringen, som var den mest drivande av förövarna samt dessutom äldst, döms till så kallad kontraktsvård.
Anledningen till detta är att Kriminalvården, via frivården, själv har rekommenderat skyddstillsyn med särskild behandlingsplan med anledning av 21-åringens missbruk. Rätten följde den rekommendationen. Även de övriga tre ska genomgå behandling för missbruk.
Domen är ett hårt slag mot varje rimlig tanke på rättvisa. Vård är inte i sig en rimlig påföljd för en vuxen människa som väljer ut ett barn, utsätter honom för utdragen misshandel och tortyr i syfte att tillskansa sig pengar. Att Kriminalvården själv har en roll i detta val visar hur djupa rötter denna skadliga syn på alla förövare som offer har i det svenska systemet.
Tiden läker alla sår sägs det. Även om det är sant lär det ta många långa år innan 14-åringen som tvingades genomleva detta kan lägga det bakom sig. Att samhället genom domstolen sedan inte tar saken på vederbörligt allvar blir ytterligare ett trauma som måste bearbetas.
Han är dock inte ensam. Sverige är fullt av brottsoffer som aldrig får upprättelse då gärningsmännen behandlas med silkesvantar av ett rättsväsende som för länge sedan ställde sig på fel sida i ett egentligen ganska enkelt val. Detta måste ändras snarast.