I veckan redovisade Trafikverket förslag till nationell infrastrukturplan för perioden 2022–2033. Ansatsen är annorlunda nu när insikten finns om att norra Sverige är navet i svensk basindustri. Vikten av att ha en infrastruktur som både hänger ihop och har hög kapacitet kan inte överskattas, men dessvärre saknas pengar lite överallt.
Norrbottens Handelskammare beräknar att investeringar för över 700 miljarder kronor planeras bara i Norrbotten fram till 2040. Det är investeringar som inte bara kommer Norrbotten till del utan hela landet i form av ökat välstånd. Investeringarna är också betydelsefulla för att klara av klimatomställningen.
För att det ska bli verklighet är infrastruktur och kompetent arbetskraft avgörande. Bra förutsättningar att transportera gods är nödvändigt för att omvärlden ska kunna ta del av det industrin skapar. Och goda möjligheter för människor att resa skapar en större arbetsmarknadsregion som blir mindre sårbar och underlättar rekryteringen. För att inte tala om att det blir mer attraktivt att bo här när människor lättare kan resa i närområdet och mellan olika delar av landet.
Trots detta saknar infrastrukturplanen finansiering. Till exempel saknas tio miljarder kronor för att rusta upp viss befintlig infrastruktur, så som Malmbanan. Trafikverket föreslår att pengarna lånas upp och önskar få snabba besked eftersom kapacitetsbristen på Malmbanan beräknas vara ännu större 2030.
Norrbotniabanans sträckning mellan Luleå och Skellefteå föreslås börja byggas under planperioden. Men bara tre miljarder finns reserverade under perioden. Det räcker inte på långa vägar för att bygga klart sträckan. Så länge pengar saknas finns det inget slutdatum. Svårare än så är det inte.
Att byggnationen inleds under planperioden är inte en garanti för att det kommer finnas pengar i ett senare skede. Till exempel föreslår nu Trafikverket att man senarelägger sträckan mellan Dåvå och Skellefteå eftersom det saknas 4,8 miljarder för att göra klart sträckan till 2033. Enligt Trafikverkets ursprungliga tidplan skulle sträckan vara trafikerad 2030. Samma sak kan hända med sträckan Luleå–Skellefteå nästa planperiod, och nästa efter det.
Nu är det upp till bevis för regeringen. Menar man allvar med Norrbotniabanan eller har det bara varit tomt snack i alla dessa år? Om inte, och om statsminister Magdalena Andersson (S), vill bidra till den nyindustriella revolutionen och klimatomställningen, krävs att regeringen nu prioriterar rätt. Löften lägger ingen räls.